Ville bara säga att jag fortfarande lever och bara har haft mycket att göra. Imorn åker vi till Utila (en ö vid norra kusten) och firar nyår där tillsammans med en del andra volontärer. Nu måste jag gå, vi ska städa runt träden här på projektet, men ikväll borde jag ha tid att uppdatera mer. Vad svårt det är förresten, att vänja sig vid att ha åäö igen. Jag skriver aao hela tiden ändå, det sitter i fingrarna nu att använda utländskt tangentbord. Men Internet på macen är absolut inte fel och på den funkar till och med skype.

God jul!

Nu har det precis gatt en vecka sedan vi hade den varsta mandagen hittills har, med fyra slagsmal. Tva av de aldre killarna, som inte gar ihop och som aldrig brukar umgas, bestamde sig for att gora upp pa fotbollsplanen som ligger lite utom

Så alltså; för en gångs skull ett långt blogginlägg på ingång. Och bilder, för andra eller tredje gången sedan jag kommit hit. Lite pinsamt är det helt klart, vilken dålig bloggare jag är. Jag tror dock att ni, när ni får se bilder och får veta mer om projektet, kommer att förstå varför jag inte prioriterar Internet så mycket.

Just nu har jag precis kommit tillbaka från en natt i Comayagua centrum tillsammans med Lovisa och sitter i mitt rum och skriver. Det är vår lediga helg (fredag-söndag ledigt) och för första gången sen jag kommit hit har vi bestämt os för att stanna kvar i Comayagua trots att vi är lediga. Igår åt vi stans största baleadas (ett ställe här är känt för att göra galet stora och väldigt billiga baleadas) till frukost, gick runt på marknaden och letade julklappar till folk i Sverige, tog in på ett hotell (med varmvatten och kabel-tv, heelt sanslöst hur skönt det är att duscha i varmvatten), åkte till bion och upptäckte att den var stängd, åt middag och gick ut och dansade. Nu ska vi ta det lite lugnt på projektet tills ikväll när vi tänker göra ett nytt försök med bion.

Läget för övrigt just nu är att jag är helt förälskad, i projektet, Honduras och människorna. Det känns så rätt att vara här och jag är väldigt väldigt glad att jag bytte projekt. Det här projektet är hur bra som helst och något som är väldigt skönt är att vi känner att vi faktiskt gör nytta, gör skillnad. Vi som bor och jobbar här är jag och en annan svensk volontär (Lovisa), en fransk volontär som är inne på sitt fjärde år här nu tror jag (han är näst högste chefen här och den som har hand om det mesta praktiska) och tre honduranska utbildare (två killar och en tjej, men tjejen ska sluta alldeles efter jul). De som jobbar här men bor på andra platser är en spansk präst som är högste chefen (och som jobbar varje dag utan undantag nästan), två honduranska utbildare, två kockar, tre städerskor och en vakt. Just nu kommer dessutom två honduranska lärare hit varje förmiddag under veckorna och har lektioner med pequeños och medianos, men det är bara under 15 dagar och de slutar den 18 december.

Lite sammanfattning om pojektet:

- Pequeños: det yngsta, från åtta till tolv år

- Medianos: från åtta till cirka femton år (finns dock trettonåringar som är i mayores, allt beror på hur mogna de är för sin ålder)

- Mayores: från tretton till arton år

- Projektets namn: Horizontes al futuro

- Antal pojkar: strax under 40

- Dessutom: två pojkar och en flicka kommer för det mesta till projektet under dagarna

- Projektet riktar sig till barn som: haft problem med droger, har familjer som är för fattiga för att kunna ta hand om dem, har varit med i gäng (finns några här som har varit med i de berömda honduranska gängen, maras), varit gatubarn och så vidare. Vissa av pojkarna kommer från riktigt svåra förhållanden, väldigt få har bra kontakt med båda föräldrarna (nästan inga av de här barnen har bra kontakt med eller alls någon kontakt med sina pappor) och en del har sett människor bli mördade och våldtagna samt medverkat vid rån (bland annat som åttaåriga lockbeten för att föra folk till maras och så vidare)

- Helgerna: de som inte har någon familj alls stannar varje helg, andra stannar då och då. Vissa vill inte riktigt åka hem, det finns till exempel en kille som inte vill åka hem på helgerna eftersom hans mormor slår honom och hans syster

Min vardag nuförtiden består bland annat i att ha huvudansvaret för köket (vilket innebär att ta ut frukost, lunch, middag, mjöl till tortillas, ibland mellanmål, bestämma om vi ska ha sallad eller inte (beroende på om vi har tillräckligt med grönsaker) stoppa in alla varor vi får i bodegan (förrådet?), se till att alla varor äts innan de blir dåliga och fixa nytt bröd när vi behöver). Jag har även huvudansvaret för en teatergrupp där vi håller på att träna på en julpjäs (Una Navidad en el Polo Norte), har halva gruppen mayores (de äldsta) i engelska och håller tillsammans med Lovisa på att förbereda en Michael Jackson-dans inför jul med den yngsta gruppen. Fram till den 18:e finns som sagt två lärare utifrån här varje förmiddag, så just nu har vi inte engelska med de pequeños eller medianos och inte heller spanska eller matte med pequeños.

Inför jul har vi också tänkt att vi ska göra ett Luciatåg med pequeños, men problemet är att sånadär små lusseljus inte finns här och vi kan såklart inte använda riktiga ljus. Någon som har en bra idé på vad man kan ta istället? Som det ser ut nu kanske vi blir tvungna att använda ficklampor…

I förrgår blev jag rånad för första gången, här på projektet. Någon lyckades ta sin in i volontärhuset och ta båda mina kameror och en kamera samt pengar av Lovisa. Antingen är det någon av killarna som bor här på projektet som har stulit sakerna eller så är det någon utifrån (det kommer och går rätt mycket folk ibland, för här finns bra bollplaner som folk utifrån också brukar få spela på). Jag hoppas på sätt och vis att det är någon utifrån som stal från oss och att det inte var någon av ”våra” killar som gjorde det, men samtidigt är det såklart större chans att vi får tillbaka sakerna om det var någon inifrån projektet. Den kvinnliga honduranskans kommentar när vi berättade att vi blivit rånade var förresten ”bienvenidos a Honduras” (”välkomna till Honduras”). Något som är väldigt väldigt otroligt skönt är att vi hittade finkameran, den svarta bra kameran, gömd i volontärhuset samma kväll. Verkar som att de som stal sakerna antingen inte fick rum med den kameran också, eller kanske är alla saker gömda på olika ställen inom projektet och ”tjuven” var bara ute efter att jävlas.

Förresten – om någon har bra tips på lekar för att lära ut engelska på en inte speciellt avancerad nivå får ni gärna skickar. Eller bara om ni har några som helst idéer om övningar om vad som helst som kan tänkas vara bra att göra med de här killarna.

Och en till sak – om någon skulle vilja vara fadder åt något av de här barnen och bidra med pengar varje månad är det bara at säga till. Det finns ett sånt system och jag lovar att ni kan känna er säkra på att pengarna går till bra ändamål.

Alla bilder ar inte tagna av mig, utan vissa har Lovisa och Leigh Anne tagit.

Javitin

Vi korde en lek liknande twister med pequeñosarna pa en av engelskalektionerna

I mitten av head, shoulders, knees and toes

Octavio och Javitin

Javitin, Freddie, Edu

Fotbollsplanen

Luis

I pequeñosarnas hus

Engelska med medianos, en annan lek

Engelska med medianos

Octavio, Jose-Ivan, Chutia, Hugo, Marbin

Martin

Javitin

Selvin

Alla pequeños

Lovisas gitarrklass

Hugo och Hsuan, som kom och halsade pa en dag


Koket, matsal och tv-rum


Lovisa och Javitin


Victor Daniel


Copán

Pa vag till en mayaby utanfor Copán

Flickor fran mayabyn som salde dockor. Samma flickor som vi sedan badade i vattenfall med.

En karta over mayabyn

Deras skola

Vid mayaruinerna i Copán

Heelt kar i det har landet

Som jag sa - kass bloggare. Helgen som kommer har dock Lovisa och jag bestamt oss for att stanna kvar i Comayagua trots att vi ar lediga, sa da ska jag ladda upp en massa bilder och skriva en hel roman har pa bloggen.

Igar akte den amerikanska volontaren (Leigh Anne) hem, vilket ar valdigt sorgligt. Hon var tvungen att avbryta sin tid har tidigare an hon tankt sig i och med att en nara van dott och hennes familj i staterna behover henne. Kommer sakna henne muchissimo.

I och med att hon har akt ar jag numera ansvarig for koket och for att vacka och lagga medianos nar han som egentligen har det ansvaret inte ar har. Jag har ocksa bytt rum och bor nu i Leigh Annes gamla rum, som ligger i volontarhuset innanfor projektet.

Forra helgen hade vi ledigt och akte da alla tre till Copàn, som ar huur fint som helst. Jag och Lovisa sag mayaruinerna dar, och jag blev valdigt overraskad over att de faktiskt inte ar overskattade, snarare tvartom. Vi badade i vattenfall med tjejer fran en mayaby uppe i bergen ocksa, helt underbart.

Ocksa - om nagon har bra engelska-, matte- eller teaterovningar eller lekar - skicka garna! Borjar fa idètorka.

Saknar er allihop!

- Lorna, Steffi och Hsuan kom hit igar med en rosa piñata och fodelsedagsoverraskade mig. hur roligt som helst!
- en nara van till den amerikanska volontaren dog i en bilolycka igar och hon kanske maste aka hem tidigare
- bara atta pojkar stannade over helgen och det har alltsa varit valdigt lugnt. Ratt skont som omvaxling faktiskt
- vi ska borja med en julpjas i teatergruppen
- vi har haft en genomgang med diskussionsovningar om manskliga rattigheter och ska ha om jamlikhet nasta vecka

Kram!

Rolig dag med geografilektion med Lovisa, engelskalektion med Lovisa och Leighanne (amerikanska volontaren har) och teaterlektion med Leighanne. Och har ni bra tips pa teaterovningar, roliga lekar, diskussionsovningar eller liknande far ni valdigt valdigt garna skicka dem till mig!

Ville bara saga att jag har det hur bra som helst, det har ar verkligen ett bra projekt! Mer uppdateringar kommer senare.

Sex valdigt handelserika dagar sen sist, sa jag vet inte riktigt var jag ska borja. Kanske storst forst? Tror det, och i och med att jag inte vet hur lange till jag kommer kunna ha datorn kan det vara bra om en del av de viktigaste sakerna garanterat hinns med.

Stor sak nummer ett; jag flyttar. Igen. Flyttar ut fran Teguc den har gangen, till Comayagua, en stad med mindre an hundra tusen invanare, ungefar en och en halv timmes bussresa fran Teguc, med beromda pasktraditioner, manga koloniala arkitekturarv och en av varldens aldsta klockor. Jag flyttar till Lovisas projekt, ett hem for 39 pojkar som antingen inte har familjer, har familjer som ar for fattiga for att ta hand om dem eller som varit fast i drogberoende eller liknande. Den aldsta ar 18 ar tror jag. Sa, den har gangen kommer jag inte ha nagon vardfamilj utan istallet bo pa projktet.

Anledningen till att jag flyttar ar att Lovisas projekt ar i deep shit om de inte far fler volontarer innan januari, och detta i samband med att mitt projekt inte riktigt behover mig (det kommer inte speciellt manga atleter i ar) har gjort att jag bestamt mig for att byta. Det kanns bra, aven om det blir valdigt trakigt att lamna den har familjen. Men samtidigt ar jag verkligen har for just volontarandet och for att vara en asset (tillgang?) i sana har situationer, nar nagot projekt ar illa ute. Och jag vill verkligen verkligen jobba mer an jag har gjort hittills, tre dagar av fem har for det mesta varit nastan tomma pa atleter och da har jag inte gjort sa mycket annat an pluggat spanska och jobbat pa en hemsida som jag inte tror kommer bli publicerad. Sa jag ser fram emot att byta projekt, det ska bli kul att kanna att man kan gora lite nytta har. Och mycket jobb kommer det garanterat att bli pa det projektet, med langa arbetsdagar och bara varannan helg ledigt.

Jag och Lorna var faktiskt i Comayagua i helgen och halsade pa Lovisa litegrann. Bara over dagen och helt spontant (vi ringde och fragade Lovisa om vi kunde komma samma dag som vi akte), men hittills gillar jag den stan starkt. De har marknad, sol och baleadas och sakert mycket mer, sa jag tror att jag kommer trivas bra dar.

Maste ga nu, sa mer uppdateringar kommer senare!

Nu har jag:

- traffat en taxichauffor som heter Manuel Zelaya
- medverkat i en dokumentar/reklamfilm (fraga mig inte om hur de lyckas kombinera de tva genrerna, men det var vad de beskrev filmen som) om organiskt Hondurasproducerat kaffe som ska visas i Mexico
- blivit riktigt less pa att politikerna tvunget ska vara sana muppets nar det forhandlar
- sett insidan av min iPod
- kopt en ny iPod
- lamnat tillbaka den nya iPoden for att den inte funkar
- borjat kanna att jag hort frasen "du vet, har i Honduras kan du ge polisen pengar (=mutor) om du hamnar i trubbel" lite val manga ganger redan
- fatt tillbaka de civila rattigheter som under ett tag inte existerade (bland annat yttrandefrihet)
- borjat gora en hemsida till Olimpiadas Especiales
- letat genom tva hela kopcentrum efter sandaler i min storlek, men alla ar for sma
- blivit forvanad over att det inte demonstreras mer, i och med att polisen nu inte langre (atminstone inte pa pappret) har ratt att kvasa minsta lilla demonstration
- hamnat pa en middag med ICYE Honduras' chef och hans familj och vanner, valdigt trevlig kvall

Kram!

Matforgiftning ar inte varldens roligaste, ska ni veta. Ar nastan bra nu, men sa mycket magvark har jag nog aldrig forr haft under tre dagar.

Det har: http://www.dn.se/nyheter/varlden/honduras-anklagat-for-overgrepp-1.972949 ar inte heller varldens roligaste. Och skottlossning alldeles precis utanfor huset igarkvall bara adds to the excitment, i guess.

Nagot som ar valdigt roligt dock ar att hinna skypea med folk hemifran, att projektet var ungefar hur roligt som helst igar och att vi hittade den basta klubben hittills igarkvall. Och dessutom; att jag fortfarande, trots knäpp regering, knäpp ex-president, polis och militar man inte kan lita pa och folk som skjuter och har sig 20 meter fran mitt sovrum, kanner att jag verkligen trivs har i Teguc.

Ahora tengo hambre y voy a cocinar algo, hasta luego!

Galet rolig helg, med fotbollsmatch (Honduras - USA) i San Pedro Sula, solande i Tela, nattbad, en massa roligt folk och hur mycket dans som helst. I fredags akte jag och Lorna och en del folk vi har lart kanna har i Teguc till San Pedro Sula, den nast storsta staden i Honduras som ar nara nordkusten och tar ungefar fem timmar att ta sig till fran Teguc. Nar vi kommit dit gick vi ut och dansade till kl fem pa morgonen (till skillnad mot for i Teguc maste inte klubbarna i SPS, San Pedro Sula, stanga kl tva) och sov i sovsal pa ett riktigt bra vandrarhem (min forsta varmvattendusch pa jag vet inte hur lange). Pa lordagen sag Lorna och jag fotbollsmatchen live, vilket var hur roligt som helst och helt sanslost bra stamning fram till att det borjade bli lite val tydligt att USA skulle vinna. Sedan fick vi manga gratulationer av folk som trodde att jag och Lorna var gringas (fran USA) trots att vi hade vara 'heja Honduras'-trojor, och efter det motte vi de andra och dansade och hangde i olika barer och pa ett hustak fram till kanske fyra pa morgonen.

Pa sondagen akte jag och Lorna till Tela, en liten kuststad ratt nara SPS, tillsammans med tva kompisar till de manniskor vi var i SPS med, istallet for att aka hem till Teguc med Tegucfolket. Vi kom inte till Tela forran pa kvallen, men hann ata god mat, hitta ett mysigt hotell alldeles vid stranden, traffa tva amerikanskor som vi traffat i SPS tva kvallar tidigare, dansa och ta ett nattbad som var hur harligt som helst. Andra gangen i Honduras som jag verkligen kunnat se stjarnhimlen, de flesta stallen (definitivt Teguc) ar alldeles for upplysta med elektricitet for att man ska kunna se mer an bara de allra starkaste stjarnorna.

Jag har borjat fa mina forsta inte sa engelsksprakiga honduranska vanner nu, som jag huvudsakligen kommunicerar pa spanska med, vilket kanns valdigt roligt och ar muy bien for spanskatraningen (och for talamodet, att inte kunna kommunicera kan vara sjuukt frustrerande). Och sa har jag borjat marka att jag tappar fler och fler svenska ord och helt enkelt blir samre pa att bygga meningar, vilket ar lite lustigt ibland. Och vilket definitivt betyder att jag kommer att prata skumt nar jag varit har i ett ar och inte bara tva manader.

Ar pa jobbet nu och kan inte ha datorn hur lange som helst, sa det har far vara over and out. Ska forsoka fa mer tid att skriva och skypea och svara pa mejl och sadar den har veckan. Och skulle verkligen verkligen vilja fa till en dejt med Mia och med Johanna, har haft stort dalig tajming sahar langt med att ringa era telefoner.

Hoppas ni alla har det lika bra som jag har det!

Insikter:

- jag och Lorna ar kanske det samsta kakbakarparet i historien
- aven om kakor ar ackliga gar de att salja sa lange man haller i tillrackligt mycket socker (i alla fall har, folk i Honduras alskar socker)
- ar man uppe halva natten och bakar kakor for att salja som fundraising for projektet ar det inte troligt att man orkar ga ut och fira att utegangsforbudet ar over kvallen efter
- man kan tjana ratt mycket lempiras genom att salja kakor, t-shirts och stickers
- jag vill inte att Lorna aker till sitt nya projekt och jag vill att Kobie kommer tillbaka
- ICYE har tydligen ljugit for oss om att de evakuerat volontarerna nar orkanen Mitch drabbade Honduras, vi traffade en finsk tjej som var volontar under det aret och enligt henne blev ingen evakuerad
- min vardfamilj ar verkligen valdigt bra
- jag har (bland annat) ingen yttrandefrihet just nu, men tanker anda skriva att honduranska de facto-regeringen ar kass och bryter mot manskliga rattigheter, for de kan inte lasa svenska. In your face Micheletti!
- klubbarna som de rikare ungdomarna gar till har i Teguc ar ofta de trakigaste
- trubbel med kontokort ar jobbigt
- jag borde verkligen lagga upp bilder

Sitter pa projektets kontor och har lite tid vid en dator, sa jag tankte att jag skulle passa pa att skriva litegrann. Igar var forsta dagen utan nagot som helst utegangsforud, nagot som jag, Steffi och Lorna firade med att ta en fika efter jobbet, se la Huerfana (the orphan) pa bio och sedan hanga ett tag i Intercontinental (hotellet, de marker aldrig att vi egentligen inte bor dar sa vi kan sitta vid poolen i skona fatoljer utan att behova betala nagot). La Huerfana var min forsta skrackfilm pa jag vet inte hur lange (och min tredje biofilm i Honduras), men jag sag inte sa mycket av den egentligen utan

maste ga nu, kanske skriver mer sen

Har kan ni se lite mer om vad som hander i Honduras:
http://hondurasenlucha.blogspot.com/2009/09/honduras-coup-leader-micheletti-decrees.html

Idag akte Kobie, en av volontarerna fran UK och den som jag pa sista tiden har umgatts mest med, hem till London. Jag och Lorna (ocksa fran UK) foljde med till flygplatsen och sa hejda, och sedan har det varit en lite deppig dag. Kommer verkligen sakna Kobie, som nu nar jag bytt vardfamilj bara bodde 15 minuters gang fran mig. Att hon akte hem beror pa att hon hamnat i en farlig situation, pa grund av hennes projekt och pa grund av ICYE. Skulle jag skriva historien har skulle ni antagligen inte tro mig, sa jag gor bara en kort luddig sammanfattning som inte heller den kommer lata sa trovardig. I alla fall - Kobie ar en manskliga rattighets-advokat som skulle jobba med manskliga rattigheter har, och pa grund av olika omstandigheter blev hon forknippad med manniskor som ar valdigt involverade i la resistencia (som jobbar mot kuppregimen har) och det ar inte langre sakert for henne att stanna har i Honduras.

Nu maste jag kila valdigt snabbt, jag och Lorna tankte hinna ga pa bio innan utegangsforbudet borjar och hon har precis finished hennes mote med ICYE (ar pa deras kontor nu).

Som jag sa - jag kommer att vara en kass bloggare. Det hander alldeles for mycket hela tiden for att jag ska vilja prioritera Internet och nar jag val har tid att sitta vid datorn sitter ofta min vardpappa (som jobbar hemifran) dar och skriver. Maste ga nu, tankte bara gora en kort uppdatering om att jag har det valdigt bra och det politiska laget ar inget som innebar nagon fara for mig (vi marker mest bara av demonstrationer och utegangsforbud). Ska forsoka hinna skriva mer imorgon.

Kram!

Hmm, hur ska jag pa ett bra satt kunna sammanfatta vad som har hant de senaste dagarna utan att behova vara vaken hela natten? Det har hant sa mycket konstigt som skulle beohva langa beskrivningar. Jag far nog helt enkelt skippa det dar med "pa ett bra satt" och bara kora pa.

I sondags flyttade jag hit till den nya vardfamiljen - inte for att jag inte tycker om personerna i den andra familjen, utan pa grund av att familjesituationen inte var sa bra och det blev valdigt mycket esamtid for mig. Nar jag traffade den har familjen och de sa att de garna hostar mig bestamde jag mig helt enkelt for att flytta hit istallet. Och jag trivs som fisken i vattnet har, verkligen hur bra som helst, med en madre, padre, abuelo (morfar) och hermano (bror).

Sedan pa kvallen i sondags kom Lorna (volontar fran UK) tillbaka till Tegucigalpa fran en by som heter Taulabe, dar hon skulle ha bott i ett halvar och haft sitt projekt. Hon rakade hamna mitt i ett morddrama och var tvungen att aka tillbaka till Teguc pa grund av att hennes hostmamma ganska troligt kunde vara nasta person att bli dodad. De fem senaste dagarna hade fem personer blivit dodade i narheten och det var farligt for Lorna att fortsatta bo dar. Jag, Kobie, Steffi och Laureen at middag med Lorna pa sondagkvallen och fick hora hela historien da.

Pa mandagen traffades jag, Kobie, Lorna och Laureen och fikade i ett kopcentrum. Pa vag ut fran en toa ser Kobie plotsligt pa en av tv-skarmarna i food courten att Mel Zelaya ska ha kommit tillbaka till Honduras. Vi fragar lite folk i narheten om det verkligen ar sant och ingen vet, sa vi gar till ICYEs kontor (som vi anda skulle till for att de andra hade moten och jag ville skypea) och fragar de som jobbar dar, men de vet inte heller. Tydligen kan man inte alls lita pa media i det har landet, sa aven om journalisterna lovar att han ar har ar inget sakert. Vi satt dar ratt lange och forsokte fa nagon ratsida pa det hela (forst var han i FN-byggnaden sa reportrarna, men sen helt plotsligt var han i Brasiliens ambassad), men gav upp efter ett tag och gick och at lunch istallet. Strax fore fyra ringer en av medarbetarna pa ICYE oss och sager att det har inforts utegangsforbud och att det borjar kl 4. Han hamtar upp oss alldeles efterat och skjutsar hem oss och vi alla kommer hem strax efter fyra. Tydligen var utegangsforbudet ratt flexibelt den dagen eftersom de hade meddelat det sa sent - bara ca 20 minuter innan det tradde i kraft och det gjorde alltsa inget att vi var lite sena.

Vi har fortfarande utegangsforbud och det senaste jag hort ar att det ska vara till 6 pm imorgon. Skulle inte forvana mig om det blir langre dock, de forlanger det hela tiden. Och forresten; stadion dar mitt projekt ar - la Villa Olimpica - anvands tydligen som temporarart fangelse for alla de demonstranter och andra utegangsforbudstrotsare som militaren/polisen arresterat och som inte ryms i fangelset. Senaste siffran jag horde var att ca 200 personer halls i stadion. Och manskliga rattigheter verkar inte vara nagot som over huvud taget existerar for de manniskor som miltarer/poliser arresterat - man hor om personer som halls inlasta med diverse brutna ben och skador och som inte far sjukvard. Och en hel del minderariga tydligen.

Och bara for att gora det tydligt - ni behover inte oroa er for mig, jag tanker inte ge mig in i nagra demonstrationer och sa lange jag inte ar i narheten av dem ar Teguc som vanligt fast med nastan alla manniskor inomhus. For mig blir det har framst valdigt lugna hus-dagar. Idag har jag pluggat spanska, umgatts med familjen och med grannens dotter som varit utbytesstudent i Tyskland, sett pa film och atit muy smarrig mat.

Det finns mycket mer att beratta saklart, men just nu ar jag alldeles for trott. Och forresten - att jag inte kan skypea trots att jag ar i huset hela tiden beror pa att vart internet ar for langsamt for att skype ska fungera. Ska se vad jag kan gora at det, eventuellt kommer jag att kopa eget mobilt internet att ha till min laptop. For jag saknar er en massa och vill kunna prata med er!

Weeei, uppdatering, hander inte sa ofta pa den har bloggen. Och jag hinner inte skriva sa mycket nu heller, for jag maste packa och stada och fixa med tvatten och sadar. Flyttar till en ny vardfamilj imorgon och da kan det vara bra om allt ar dar det ska vara.

I alla fall; de har senaste fyra dagarna har jag jobbat pa projektet mellan nio och fem onsdag-fredag och fran tio till ett idag. Jag kommer jobba fran tisdagar till lordagar framover. Mitt projekt ar (vilket jag kanske inte ens har skrivit nagon gang?) Olimpiadas Especiales, vilket ar honduranska delen av Special Olympics. Tank lite paralympics sa tanker ni nog ratt. Vi haller till i ett kontor i ett sportcenter (som ar sjukt stort och bra med allt fran simbassanger till friidrottsarena och taekwandohall och mycket mer) och mitt jobb ar att assistera i traningen av de special athletes som kommer dit.

Hittills ha det varit ratt mycket tid pa kontoret, men jag hoppas att det kan forandras sen nar jag kan mer spanska. Och spanskan... den gar framat sakta men sakert, men gaaah sa frustrerande det kan vara att inte forsta och inte kunna gora sig forstadd. Pa projektet pratar bara en person engelska, och han pratar sa mycket spanska som mojligt med mig for att jag ska lara mig. Mitt huvud ar alltid helt dott nar jag kommer hem, efter att ha suttit och pluggat hela tiden vi ar pa kontoret och sedan forsokt prata med folk och forsta vad de sager till mig.

Nagot som verkligen me gusta ar colectivosarna som jag aker med till Villa Olimpica (dar projektet ar). Colectivo ar ungefar som en taxi som kor kollektivtrafik och hamtar upp folk som ska at ungefar samma hall. Ofta trevliga chaufforer och ar man sjalv pratar de en hel del med en.

Idag har det varit Independence day har i Honduras, sa det har flugit runt en massa krigsflygplan och gjort uppvisningar och militaren, polisen, brandkaren, ett antal skolor och sa vidare har haft parad i stans stora idrottsstadion. Jag akte ner med Kobie och hennes vardforaldrar vid tolvtiden och sag slutet av paraden och lyssnade till honduranska nationalsangen. Manga poliser och militarer overallt med stora vapen, som vanligt. Bilder kommer nagon gang nar jag har mer tid pa mig.

Efter att ha sett slutet av paraden akte vi upp till stans basta utsiktspunkt, som ar pa ett berg med en stor Jesusstaty. Vi gick omkring dar ett tag och pratade med Kobies vardforaldrar och beundrade utsikten och hade det allmant mysigt. Sedan akte vi till Pizza Hut och at lunch (det kanns som att jag borjar bli stammis pa Pizza Hut i det har landet) och pratade lite mer och sedan skjutsade de hem mig. Den har dagen har innehallit valdigt bra traning for spanskan, for Kobies vardmamma pratar nastan ingen engelska och pappan pratar hyfsad engelska, sa jag och Kobie har forsokt saga det mesta pa spanska sa har pappan oversatt det vi inte har kunnat till mamman.

Imorgon blir forsta dagen pa projektet. Ska bli spannande, roligt och lite nervost. Nu ska jag ga och duscha och forsoka kolla upp namnen pa lite olika sporter pa spanska och forsoka fa in alla i huvudet tills imorgon.

Beso.

Att jag ar sa dalig pa att uppdatera beror inte pa att jag inte vill, det ar bara det att jag har alldeles for mycket roligt att gora hela tiden. Bloggen ar inte riktigt prioriterad just nu. Helgen var valdigt valdigt bra, det var sista helgen som alla vi volontarer hade tillsammans i Teguc. Imorse akte de volontarer som har projekt i andra stader ivag, och jag kommer att sakna dem hur mycket som helst. Det var Denise, Lovisa, Lorna, Hsuan och Helen som forsvann till La Ceiba, Comayagua, Taulabe, Valle de Angeles och La Ceiba. Jag, Kobie, Laureen och Stefi blir kvar i Teguc.

I fredags hade vi var sista spanskalektion, sedan akte jag hem och packade lite grejer for jag skulle sova hos Denise och Juanita, akte till ett kopcentrum och traffade Denise, Andres (som har varit volontar i Sverige forra aret) och Andres mamma. De skulle hjalpa Denise att fixa sa att hon kan ha Internet i La Ceiba, men allt funkade inte sa vi fick gora det pa lordagen istallet. Sedan akte vi en minigolfbar och traffade Lorna och Kobie. Vi spelade minigolf i osregn och hade det allmant valdigt mysigt. Efter det akte vi till en hemmafest som nagon bror till en kompis till Andres hade. Lang och trevlig kvall och vi akte darifran vid fyra tror jag. I taxin som jag, Denise och Andres delade upptackte Denise att hon hade tappat nyckeln till Juanitas, sa vi sov hos Andres istallet. Och pa lordag morgon hjalpte Andres mamma (som ar ungefar hur snall som helst) mig och Denise att ga och klippa oss och forklara pa spanska hur vi ville ha det. Sa nu ar mitt har kortare och betydligt mindre slitet, men jag saknar nog faktiskt mina toppar som gar av nar man drar i dem.

Efter klippningen akte vi och handlade ingredienser for att baka chokladbollar till Juanita och till Andres mamma for att de har hjalpt oss sa mycket. Vi bakade hemma hos Juanita, men det var ratt svart for vi hade inget recept och havregrynen vi kopte har smakade verkligen inte bra. Efter valdigt mycket socker, kakao och kaffe blev de hursomhelst atbara (och ratt goda nar de varit i kylen ett tag). Lordagkvall akte vi till en klubb och dansade tills de stangde, och efter det akte jag och Denise till Juanita och vackte henne sa att vi kunde bli inslappta och fick sova dar. En till valdigt trevlig kvall.

Igar at jag lunch hos Lornas vardfamilj och hjalpte henne att baka scones och Victorias spunge (tror jag att den hette). Ocksa en spannande bakupplevelse, for vi hade recept men ingen vag och alla ingredienser var angivna i gram. Jag stannade dar till det blev dags for oss att aka till avskedsmiddagen for de volontarer som akte idag och akte sedan hem och sov valdigt lange idag.

Muy muy bra helg, men valdigt sorgligt att manga forsvunnit at andra hall. Jag kommer att sakna var volontargrupp hur mycket som helst, vi har verkligen haft det bra ihop.

Efter tre timmars somn, en massa spanska oregelbundna verb i imperfekt och en del trubbel med olika saker ar man ratt trott. Gardagskvallen var valdigt bra - forst barbecue hos mina projektmanniskor tillsammans med de flesta andra volontarerna och sedan dans pa en klubb tillsammans med alla mojliga manniskor. Valdigt vard kvall, trots att vi var tvungna att kliva upp halv sju imorse for att hinna till spanskan.

Helgen kommer att vara fullsmockad med olika saker, sa det drojer nog ett tag innan jag kan skriva nagot nasta gang. Och nu maste jag verkligen ga och lagga mig, haller pa att somna sittandes.

Var helt dackad av forkylningen hela helgen i La Tigra, men nu ar jag nastan frisk. Kandes lite onodigt att aka till regnskogen och sedan inte kunna ga i den mer an ungefar en halvtimme pa grund av forkylningen, men det lilla jag sag var i alla fall fint. Den nionde volontaren, en fransk tjej som hade en del problem med visum och pass och sadar och darfor var tvungen att komma lite senare, kom hit i lordags och vi traffade henne for forsta gangen igar. Hon ska ocksa stanna i Teguc och verkar valdigt trevlig. Spanskakursen fortsatter som vanligt pa formiddagarna och pa eftermiddagarna gor vi lite vad vi vill. Idag akte vi och sag en honduransk film, "Amor y frijoles", vilket oversatt betyder ungefar "Karlek och en sorts bonrora". Och frijoles, bonroran, ar for ovrigt valdigt gott.

Imorgonkvall ska vi pa barbecue hos en som jobbar pa mitt projekt. Mina projektmedarbetare verkar vara heelt underbara, traffade dem igen pa the International fair i lordags och da bjod de in alla oss volontarer pa fobollsbarbecue for att heja pa Honduras nar landslaget spelar bortamatch mot Mexico.

Pa http://www.flickr.com/photos/41482968@N07/ har jag laddat upp lite foton, det gar i alla fall liite snabbare an att ladda upp via blogspot eller facebook. Fler kommer snart.

Har ar vardfamiljens Keara, en dobbermann pa fyra manader. Hur harlig som helst!

Jag har blivit sjuk (ont i halsen och i huvudet), sa det blev ingen fest for mig. Sitter har istallet och far krupp pa blogspot, for det gar saa segt att ladda over bilder. Mer an sahar hinner jag inte. De tva forsta ar knappta fran Newarks fonster och man kan skymta Mahattan i bakgrunden, och det tredje fotot ar mitt forsta Hondurasfotot, med Denise alldeles utanfor ICYEs kontor.

Det rullar pa och nu har jag hunnit vara pa spanskakurs i tre dagar, besokt mitt projekt, joggat och akt riktigt vilse. Spanskan gar framat sakta men sakert och nu vagar jag till och med svara i telefon harhemma (aven om jag fragar "habla inglés?" valdigt snabbt efter att ha halsat). Mitt projekt (heter Olimpiadas Especiales, honduranska Special Olympics) ligger mitt i la Vía Olimpica, ett valdigt stor traningsomrade som ar helt otroligt fint. Det finns simbassang, fotbollsplaner, volleybollplaner, en hel friidrottsarena inklusive loprunda och sa vidare. Jag traffade nagra som jobbar pa mitt projekt ocksa, valdigt valdigt trevligt folk verkar det som. Vi var sex volontarer som akte till la Vía Olimpica for att se hur det ser ut och for att trana lite. Sjukt varmt och svettigt, men latt basta eftermiddagen pa ett bra tag.

Det var pa hemvagen fran Vía Olimpica som jag lyckades aka vilse - vi tog fel buss, de andra kunde hoppa av pa stallen som var ganska nara de stallen de egentligen skulle till men jag hamnade i helt fel ande av stan. Vi trodde att jag ocksa skulle kunna hoppa av ratt nara min "colonia", men de som Lovisa hade fragat at mig menade en helt annan colonia sa nar jag till slut hoppade av bussen efter ca en timme var jag pa helt fel stalle. Det hade hunnit bli morkt da ocksa, och det var alltsa inte lage for att byta buss, sa jag gick in i en affar, tog ut pengar (med hjalp av ratt mycket gester), forsokte fa reda pa var jag var (vilket jag aldrig fick) och tog en taxi hem. Taxin kostade 60 lempiras (inte ens 30 kr), sa att ta taxi har ar alltsa inte riktigt samma grej som att ta taxi hemma. Priset har i och for sig ratt stort samband med kvaliteten pa sjalva taxin ocksa - inga sakerhetsbalten, en hel del konstiga ljud och mycket langsammare fart i uppforsbackar. Jattetrevlig chauffor hade den dock, som forsokte prata med mig pa spanska trots att jag mest bara kan saga "no entiendo" ("jag forstar inte").

Nu fortsatter spanskakursen i tva veckor innan jobbet pa projektet borjar. Den har helgen ska jag forst kanske pa en fest som en som jobbar pa mitt projekt anordnar, sedan har vi volontarer var International Fair (dar vi ska presentera vara hemlander) och efter det bar det av till La Tigra, ett naturreservat har i narheten dar vi ska overnatta. Inte i ICYEs regi, utan for att han som ar mentor till Denise har en kompis som har ett hus dar som vi far bo i eller nagot liknande. Har inte sa stor koll pa detaljerna.

Ha det bra!

Forsta lediga dagen sen vi kom hit, och anda ar jag trottare an pa lange. Och sa ar jag less pa att Skype vagrar fungera. Nagon som vet hur man ska gora om micken inte vill samarbeta? Horlurarna fungerar som de ska, men de som jag pratar med kan inte hora vad jag sager. Det ar bara pa den har datorn det blir fel, och pa vardpappans konto pa den har datorn funkar det, men inte alls pa mitt konto eller pa det extrakonto jag skapade for att kolla om det bara var mina kontoinstallningar det var fel pa. Surt.

Idag ha jag, Denise och Lovisa varit hemma hos mig och gjort klart sangen som vi ska sjunga pa ICYEs International fair pa lordag. Den blir valdigt bra, handlar bland annat om att Sverige inte ar Schweiz och om att vi inte har isbjornar gaendes pa vara gator. Igar var vi forst pa en liten forskola i utkanten av en fattig del av Teguc och firade barnens dag tillsammans med 18 femaringar och en sexaring. Det blev lekar, piñatas, tartor, godisutdelning, ansiktsmalning (jag blev en humla och det tog evigheter innan fargen forsvann. Lite ar fortfarande kvar i haret) och vi hade en massa skoj. Pa kvallen akte vi till en av ICYEs medlemmars hus/slott (det var helt galet) och at tacos, dansade och traffade en massa folk. Harlig kvall.

Imorgon borjar spanskakursen, som sedan kommer att fortsatta i tva veckor innan jag borjar pa mitt projekt. Nu ska jag gora en omelett, forsoka bli kvitt Skypeirritationen och ga och lagga mig tidigt, for vi samlas 8 imorn och det tar ett tag att ga till kontoret.

Kram!

Forresten, om ni vill se lite bilder kan ni kika pa de andra svenska volontarernas bloggar: (borttaget) och http://lovisaenhonduras.blogspot.com/. Jag har inte fatt till Internet pa min maskin an och kan inte ladda over bilder till den har datorn, sa det drojer lite innan ni far se mina bilder.

Man kan traffa ratt intressanta manniskor pa det har stallet - igar var vi pa en bar och motte de honduranska volontarer som ska vara vara mentorer under det har aret, och sa smaningom borjade det komma en mangd olika manniskor fran olika stallen. Baren var uppenbart popular bland backpackers och bland icke-honduraner som bor och jobbar i Teguc, till exempel nagra som jobbar for Roda Korset eller ar har via taiwanesiska organisationer (Taiwan gor valdigt mycket i Honduras har jag borjat marka). Och det fanns ett par killar som berattade for mig om att de gor en dokumentar och att de behovde volontarhjalp, sa jag fick deras visitkort och har kollat upp lite mer nu. Hemsidan ar http://benandjoe.com och det ar, vad ska man saga, ratt galet det de gor. Sakert valdigt roligt att resa genom hela Syd- och Centralamerika for att man har slagit vad om att man ska hitta ett djur som de flesta inte ens tror existerar, men anda, lite galet ar det.

Andra saker som har hant ar att jag har varit med om min forsta pro-Zelayademonstration (alltsa for den avsatta presidenten, och mot kuppen och den nuvarande interimsregeringen). Vi akte buss fran en sevardhet idag och hamnade i en valdigt lang bilko pa grund av att demonstranterna blockerade vart korfalt lite langre fram. Sa vi fick hoppa ur och ga till kontoret istallet, vilket betydde att vi fick ga alldeles intill demonstrationerna fast pa trottoaren langsmed andra korfaltet. Det var en valdigt liten och lugn demonstration (atminstone dar vi traffade pa den, den kan ha okat i styrka nar den tagit sig langre mot stan), men anda ratt mycket militarer och poliser. Hur som helst intressant att se.

Vi har dessutom varit i Honduras FN-hus och fatt forelasning om landets utvecklingslage och om hur Honduras ligger till i forhallande till millenniemalen. Och idag hade vi en man fran COPECO (Honduras Committee of Permanent Contingencies) pa ICYEs kontor som berattade om hur man ska bara sig at ifall olika typer av naturkatastrofer intraffar. Det blir helt enkelt valdigt mycket intryck och valdigt mycket bra info hela tiden.

Och Birgitta - du far valdigt garna skicka lite bra lekar och sa som jag kan anvanda pa projeket, vore toppen!

Kram pa er alla!

Jag kommer helt klart att vara en kass bloggare - nio dagar sedan senaste post ar inte okej. Nu kommer i alla fall lite livstecken, for jag har Internet, har packat upp (ett ars packning ar ratt mycket och tar ett tag att fa in i skapen) och har lagat muy smarrig omelett. Sá; hittills. Saken ar bara den att det har hant sa sjukt mycket att om jag skulle skriva allt blir jag nog uppe till imorgon minst. Och dygning fick jag nog av under gymnasietiden, sa allt som blir av nu ar lite blandade sammanfattningar. Bilder kommer senare, den har datorn och jag ar inte riktigt kompisar sa det far vanta tills jag far till Internet pa min laptop.

Jag kanske ska borja med flygresan, och det mesta jag kan saga om den ar att det ar valdigt skont att den ar over. Jag lyckades missa planet i New York som jag skulle aka till Houston med (de bytte gate och ersatte mitt Houstonplan med ett annat lite senare Houstonplan, och jag var inte smart nog att kolla flightnummer, sa jag trodde att det senare planet var mitt plan och mitt Houstonplan flog alltsa ivag utan mig), men kundsupporten pa Newark bokade om mig pa det senare Houstonplanet sa allt loste sig till slut. De andra flygresorna gick utan problem och jag lyckades landa Tegucigalpa.

Vi ar i alla fall atta volontarer som ar har via ICYE - tre fran Sverige, tre fran UK, en fran Taiwan och en fran Osterrike. Tre av oss blir kvar har i Teguc (Tegucigalpa) och de andra aker ivag till olika delar av Honduras om ett par veckor. Alla ar hur trevliga som helst, och personalen pa ICYE ar toppen den ocksa. Just nu bor jag hos min permanenta vardfamilj, men nar jag kom var de bortresta sa jag och Denise bodde hos Juanita som jobbar pa ICYEs kontor. Hos henne fanns underbar mat, manuell dusch utan varmvatten (vilket faktiskt var ratt skont i den har varmen) och en toppentrevlig tysk volontar som varit har for nagot ar sedan med ICYE och nu kommit tillbaka for att jobba lite och resa runt lite.

De forsta dagarna fick vi traffas, visas runt en del i stan, kopa mobiler (min kostade 200 lemipra, vilket ar lite mindre an 100 kr), ta ut pengar, besoka Garífunas (en av Honduras "indigenous", kommer inte pa vad det ar pa svenska. Urbefolkning?) och sa vidare. Nu i helgen har vi varit pa ett lager i Valle de Angeles, en by har i narheten. Det var valdigt mysigt, med bra aktiviteter, nyttig info, en massa roliga lekar och fin runtur i byns/stadens centrum. Och sa var det valdigt trevligt att slippa vara sa forsiktig med kameror och mobiler och sadar hela tiden, och att till och med kunna ta med bra-kameran utanfor hotellomradet. Valle de Angeles ar valdigt sakert, nagot man inte riktigt kan beskylla Teguc for att vara.

Men jag gillar Teguc, valdigt mycket. Det ar varmt, fuktigt, en massa reggaeton, mycket trevliga manniskor for det mesta, intressant och ibland valdigt vacker downtown, just nu en massa politik overallt, valdigt gront (i och med att det ar regnperiod) och harlig laid back atmosfar. Med tanke pa narhet till allt bor jag dessutom helt perfekt - en kvart till downtown, 20 minuters gang till ICYEs kontor och ungefar en kvarts colectivoresa till mitt projekt. Det dar med att manniskorna ar trevliga for det mesta handlar just nu mest bara om hur mycket de alieniserar (finns pa svenska?) och objektifierar oss som ar utlandska och speciellt oss blonda, och hur mycket tutande och kommenterande man alltsa far sta ut med.

Huset jag bor i ar for ovrigt helt otroligt stort. Jag har ett eget badrum, med varmvatten, en sang som ser ut som en dubbelsang och det finns tva tradgardar, en pa framsidan och en pa baksidan. Det ar verkligen enorma kontraster i det har landet. Just nu bor jag bara med vardpappan, for mamman ar i USA och hjalper deras dotter att installera sig pa ett universitet dar hon ska plugga medicin. Vardpappan kan engelska och gillar Daniel Lemma a lot, sa det kan nog inte bli battre.

Den har veckan har vi orientation activities och har varit mer i downtown och pa ett museum om Honduras historia. Museet var intressant och nyttigt, och bara det dar med att se historien ur ett ickeeuropeiskt perspektiv ar i sig valdigt intressant. Nasta vecka borjar var sprakkurs, vilket ar valdigt valbehovligt. Mina standardfraser just nu ar "sin carne, sin pollo y sin pescado" och "soy vegetarian" (ar inte alls saker pa stavningen pa det sista). Att inte kunna spraket ar verkligen handikappande, men som tur ar har jag just nu manga omkring mig som kan bade spanska och engelska och som kan oversatta.

Jag saknar er darhemma och ar valdigt pepp pa lite skypedejtande. Och Mia far garna ge Victor en massa pussar och kramar - jag saknar honom valdigt.