brev från Honduras

Det börjar dra ihop sig nu, på riktigt. Och det är inte utan att det pirrar lite i magen. Sundsvall - Uppsala - Stockholm - New York - Houston - Tegucigalpa. Inte bara åker - flyttar. Flyttar till värdfamilj och ett år som volontär, flyttar till honduransk storstad och till att inte kunna språket.

Och det känns bra. Jag kommer att sakna hemma, kommer att sakna min familj och alla vänner. Alla de där sammanhangen, att ha folk i närheten som verkligen vet vem man är. Och Victor, som jag kommer att sakna Victor. De här dagarna som är kvar kommer att bli rätt jobbiga, med hejdå till Victor och till familjen.

Men det känns ändå helt rätt, magkänslan har verkligen bestämt sig och jag tror inte att jag kommer att ångra den här resan (flytten) vad som än händer. Hur det än slutar kommer jag att ha fått en mängd nyttiga erfarenheter och förhoppningsvis mer koll på både mig själv och världen när jag kommer hem. Så jag längtar också, längtar till den där värdfamiljen och det där projektet som båda verkar ungefär hur bra som helst. Och jag längtar till de honduraner och honduranskor (?) jag har haft kontakt med, speciellt de som pratar engelska och som jag alltså kommer att kunna fortsätta ha kontakt med när jag kommer dit. Nu när jag måste klara mig utan Johannas superba tolkande får spansk kommunikation på någon som helst nivå skjutas upp litegrann.