brev från Honduras

Jag kommer helt klart att vara en kass bloggare - nio dagar sedan senaste post ar inte okej. Nu kommer i alla fall lite livstecken, for jag har Internet, har packat upp (ett ars packning ar ratt mycket och tar ett tag att fa in i skapen) och har lagat muy smarrig omelett. Sá; hittills. Saken ar bara den att det har hant sa sjukt mycket att om jag skulle skriva allt blir jag nog uppe till imorgon minst. Och dygning fick jag nog av under gymnasietiden, sa allt som blir av nu ar lite blandade sammanfattningar. Bilder kommer senare, den har datorn och jag ar inte riktigt kompisar sa det far vanta tills jag far till Internet pa min laptop.

Jag kanske ska borja med flygresan, och det mesta jag kan saga om den ar att det ar valdigt skont att den ar over. Jag lyckades missa planet i New York som jag skulle aka till Houston med (de bytte gate och ersatte mitt Houstonplan med ett annat lite senare Houstonplan, och jag var inte smart nog att kolla flightnummer, sa jag trodde att det senare planet var mitt plan och mitt Houstonplan flog alltsa ivag utan mig), men kundsupporten pa Newark bokade om mig pa det senare Houstonplanet sa allt loste sig till slut. De andra flygresorna gick utan problem och jag lyckades landa Tegucigalpa.

Vi ar i alla fall atta volontarer som ar har via ICYE - tre fran Sverige, tre fran UK, en fran Taiwan och en fran Osterrike. Tre av oss blir kvar har i Teguc (Tegucigalpa) och de andra aker ivag till olika delar av Honduras om ett par veckor. Alla ar hur trevliga som helst, och personalen pa ICYE ar toppen den ocksa. Just nu bor jag hos min permanenta vardfamilj, men nar jag kom var de bortresta sa jag och Denise bodde hos Juanita som jobbar pa ICYEs kontor. Hos henne fanns underbar mat, manuell dusch utan varmvatten (vilket faktiskt var ratt skont i den har varmen) och en toppentrevlig tysk volontar som varit har for nagot ar sedan med ICYE och nu kommit tillbaka for att jobba lite och resa runt lite.

De forsta dagarna fick vi traffas, visas runt en del i stan, kopa mobiler (min kostade 200 lemipra, vilket ar lite mindre an 100 kr), ta ut pengar, besoka Garífunas (en av Honduras "indigenous", kommer inte pa vad det ar pa svenska. Urbefolkning?) och sa vidare. Nu i helgen har vi varit pa ett lager i Valle de Angeles, en by har i narheten. Det var valdigt mysigt, med bra aktiviteter, nyttig info, en massa roliga lekar och fin runtur i byns/stadens centrum. Och sa var det valdigt trevligt att slippa vara sa forsiktig med kameror och mobiler och sadar hela tiden, och att till och med kunna ta med bra-kameran utanfor hotellomradet. Valle de Angeles ar valdigt sakert, nagot man inte riktigt kan beskylla Teguc for att vara.

Men jag gillar Teguc, valdigt mycket. Det ar varmt, fuktigt, en massa reggaeton, mycket trevliga manniskor for det mesta, intressant och ibland valdigt vacker downtown, just nu en massa politik overallt, valdigt gront (i och med att det ar regnperiod) och harlig laid back atmosfar. Med tanke pa narhet till allt bor jag dessutom helt perfekt - en kvart till downtown, 20 minuters gang till ICYEs kontor och ungefar en kvarts colectivoresa till mitt projekt. Det dar med att manniskorna ar trevliga for det mesta handlar just nu mest bara om hur mycket de alieniserar (finns pa svenska?) och objektifierar oss som ar utlandska och speciellt oss blonda, och hur mycket tutande och kommenterande man alltsa far sta ut med.

Huset jag bor i ar for ovrigt helt otroligt stort. Jag har ett eget badrum, med varmvatten, en sang som ser ut som en dubbelsang och det finns tva tradgardar, en pa framsidan och en pa baksidan. Det ar verkligen enorma kontraster i det har landet. Just nu bor jag bara med vardpappan, for mamman ar i USA och hjalper deras dotter att installera sig pa ett universitet dar hon ska plugga medicin. Vardpappan kan engelska och gillar Daniel Lemma a lot, sa det kan nog inte bli battre.

Den har veckan har vi orientation activities och har varit mer i downtown och pa ett museum om Honduras historia. Museet var intressant och nyttigt, och bara det dar med att se historien ur ett ickeeuropeiskt perspektiv ar i sig valdigt intressant. Nasta vecka borjar var sprakkurs, vilket ar valdigt valbehovligt. Mina standardfraser just nu ar "sin carne, sin pollo y sin pescado" och "soy vegetarian" (ar inte alls saker pa stavningen pa det sista). Att inte kunna spraket ar verkligen handikappande, men som tur ar har jag just nu manga omkring mig som kan bade spanska och engelska och som kan oversatta.

Jag saknar er darhemma och ar valdigt pepp pa lite skypedejtande. Och Mia far garna ge Victor en massa pussar och kramar - jag saknar honom valdigt.