brev från Honduras

Weeei, uppdatering, hander inte sa ofta pa den har bloggen. Och jag hinner inte skriva sa mycket nu heller, for jag maste packa och stada och fixa med tvatten och sadar. Flyttar till en ny vardfamilj imorgon och da kan det vara bra om allt ar dar det ska vara.

I alla fall; de har senaste fyra dagarna har jag jobbat pa projektet mellan nio och fem onsdag-fredag och fran tio till ett idag. Jag kommer jobba fran tisdagar till lordagar framover. Mitt projekt ar (vilket jag kanske inte ens har skrivit nagon gang?) Olimpiadas Especiales, vilket ar honduranska delen av Special Olympics. Tank lite paralympics sa tanker ni nog ratt. Vi haller till i ett kontor i ett sportcenter (som ar sjukt stort och bra med allt fran simbassanger till friidrottsarena och taekwandohall och mycket mer) och mitt jobb ar att assistera i traningen av de special athletes som kommer dit.

Hittills ha det varit ratt mycket tid pa kontoret, men jag hoppas att det kan forandras sen nar jag kan mer spanska. Och spanskan... den gar framat sakta men sakert, men gaaah sa frustrerande det kan vara att inte forsta och inte kunna gora sig forstadd. Pa projektet pratar bara en person engelska, och han pratar sa mycket spanska som mojligt med mig for att jag ska lara mig. Mitt huvud ar alltid helt dott nar jag kommer hem, efter att ha suttit och pluggat hela tiden vi ar pa kontoret och sedan forsokt prata med folk och forsta vad de sager till mig.

Nagot som verkligen me gusta ar colectivosarna som jag aker med till Villa Olimpica (dar projektet ar). Colectivo ar ungefar som en taxi som kor kollektivtrafik och hamtar upp folk som ska at ungefar samma hall. Ofta trevliga chaufforer och ar man sjalv pratar de en hel del med en.