Horizontes al Futuro: El proyecto from Iosu López on Vimeo.
Honduras känns alltmer som hemma ju mer tiden går. Nu, efter snart fem månader i Honduras, har det här landet minst lika stor plats i mitt hjärta som Sverige. Och det känns lite jobbigt att det nästan bara är sju månader kvar. Att vi har passerat de för mig största milstolparna – jul och nyår – har gjort att jag börjat tänka mer på hur otroligt fort tiden går. Känns som att allt är inställt på snabbspolning när jag egentligen skulle vilja ha slow motion. Självklart saknar jag er därhemma, särskilt såhär när det har varit jul och allt, men det som jag får vara med om här är något väldigt speciellt som jag inte vill lämna än på ett tag.
Lovisa och jag har pratat rätt mycket om hur Horizontes har förändrat våra framtidsplaner på sista tiden, och vi är båda överens om att projektet har stökat till rejält. Jag har varit rätt säker på att jag först vill hem och jobba och sen flytta till Berlin eller Wien och plugga språk och internationella relationer, men nu vet jag inte riktigt längre. Jag känner inte för att vara borta så lång tid från livet jag har här. Beroendeframkallande, det här projektet och Honduras.
När det gäller uppdateringar om vad som har hänt den senaste tiden har jag som vanligt en hel del att berätta om. I förrgår kom vi hem från en vecka på Utila, en av Bay Islands vid norra kusten. Utila är en typisk såndär karibisk ö som man ser på vykort, med undantag för att det inte finns speciellt många fina stränder. Vi bodde tillsammans med de flesta av de andra volontärerna som är i Honduras med ICYE i två lägenheter i största och enda staden på Utila. Fem dollar per natt och en hyresvärd som var känd på ön som Crazy Martin.
Utila är den billigaste av Bay Islands och dessutom en av världens billigaste platser att fixa dykarlicens på. Med andra ord – där fanns mängder av backpackers och dykarfantaster. Vi träffade under veckan många intressanta och roliga människor och det är helt enkelt väldigt roligt att höra andras berättelser om resor med mera. Det blir såndär speciell gemenskap mellan alla resande, speciellt när man är i en världsdel som inte är alldeles överbefolkad av turister.
Under veckan hyrde vi bland annat cyklar och utforskade en del av ön, åkte på båtutflykt för att simma med valhajar (som vi dock inte hittade, hittade bara en massa sjösjuka istället) och snorklade i barriärrev där vi såg en vattensköldpadda och Steffi såg en liten haj. Vi besökte även en pytteliten ö med fiskeby, jag råkade få privat hästtur till högsta utsiktspunkten på ön (å som jag saknar hästarna, som jag saknar Victor) och vi åt hur mycket som helst (fick äntligen tag i margarin, så jag friterade allt och min vecka var alltså allt annat än nyttig). Och vi dansade hela veckan, som vi har dansat. Nätterna var dans på träbryggorna som hör till barerna och nattbad på vägen hem. På nyår dansade vi tills solen gick upp och lite till, inte helt fel att börja 2010 med en av de vackraste soluppgångar jag sett.
Vill ni se bilder från Utila kan ni antingen kolla på Lornas bilder på facebook (jag är taggad, så de är inte så svåra att hitta) eller så kan ni vänta till efter den här helgen, för då ska jag nog få bilder från Steffi. Min lillkamera blev ju stulen, och den bra svarta vill jag inte ta med mig när vi reser, så jag har inte några egna bilder från Utila.
Nyår firade vi alltså på Utila, men jul firades här på projektet. Inga av killarna var här på själva julafton, alla firade hos familj, släktingar eller någon annan sorts anhöriga, så det blev bara jag, Lovisa och den franska volontären som firade tillsammans. Väldigt trevlig kväll i vilket fall, med fransk förrätt, svensk varmrätt (Lovisa och jag lagade kanelpotatis, köttbullar, svampsås och äppelsallad) och fransk efterrätt. Mm-mm-mm.
Tidigare under dagen på julafton (eller Noche Buena som de säger här) fick vi reda på att det varit inbrott i Hogar nuevo, det mayoreshus som ligger alldeles utanför projektets murar. Tydligen visste alla vem som brutit sig in, han har bott på projektet förut men hamnat i drogberoende och börjat stjäla sedan han lämnat projektet. Tidigt på juldagen fick vi sedan höra att han natten mellan julafton och juldagen blivit attackerad av några män med machetes, som ville hämnas på honom eftersom han stulit från dem också. Han avled senare under juldagen, när de skulle flytta honom till ett sjukhus i Teguc. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan skriva om det här, mer än att det är väldigt sorgligt.
Honduras har en av världens absolut högsta death rates (dödsstatistik?); ~55/100 000 invånare (har jag för mig) mördas varje månad. I Sverige skulle jag bli förvånad om siffran är högre än 5. Varje dag finns här flera uppslag dödade personer i tidningen. Laureen, fransk volontär som jobbar med gatubarn i Teguc, får varje vecka gå till bårhuset för att se om några av ”hennes” barn har dött. Och alltså, det är nog nästan mer ovanligt att inte ha någon anhörig som blivit mördad eller sett någon mördas eller mördad än det är att inte ha det om man bor här.
Det var länge sedan jag skrev något om politiken i Honduras nu förresten. Valen var i november, så nu tillsätts snart den nye presidenten; Pepe. Han är också skit tydligen, vill införa dödsstraff i Honduras och är väldigt konservativ. Finns alla möjliga konspirationsteorier kring honom, att han skulle ha varit med om att anordna en massaker med mera, vilket man får hoppas inte är sant. Med tanke på det här landets politiska skick är det dock inte helt orimligt.
Fredagen innan jul, dagen innan de flesta killarna åkte till sina familjer, hade vi en julmiddag med två teatrar, gitarrspelande, dans, akrobatik och lite ploj från några lärare. De saker som jag varit inblandad i var en teater (Una navidad en el Polo Norte, En jul på Nordpolen) och en dans tillsammans med pequeñosarna. Teatern hade vi behövt mer tid att öva på, men de gjorde det väldigt bra ändå och nästan alla kom ihåg alla sina repliker. Bra gjort med tanke på att teatern var nästan tjugo minuter lång. Och vi hade lätt fränaste tomten någonsin – trettonårige Luis i mössa, skägg, kuddar innanför tröjan och sina röda converseskor som han fått av Leighanne innan hon åkte. Dansen med pequeñosarna har Lovisa och jag jobbat tillsammans med – de dansade till Michael Jacksons Thrillersång utklädda till zombies (förutom en, som var Michael Jackson). Dansen blev sanslöst bra och gjorde succé.
Förlåt för mitt avkortade inlägg förresten, och för att jag aldrig skrev klart det. Vad jag skulle berätta om var i alla fall de slagsmål som ägde rum den där måndagen i början av december. Två mayores, som verkligen hatar varandra och vanligtvis helt enkelt undviker varandra, bestämde sig för att göra upp på den fotbollsplan som ligger längst ner och vanligtvis bara används när vi har turneringar. De började slåss där, upptäcktes och flyttade sig sedan upp mot centrala delen av projektet. Ena killen var så arg att han skakade och grät och sa ”jag ska döda honom, jag ska döda honom”. När vi pratat med honom om det efteråt minns han inget av det, så han verkar ha tappat kontrollen över sig själv så fullständigt att han till och med fick minnesluckor. Den killen är en av de trevligaste vanligtvis, och förhållandevis mogen. Tydligen var han tidigare den absolut värsta på projektet, men har bättrat sig otroligt på sista tiden och är nu en av de mest stabila och ansvarsfulla. Vi oroade oss ett tag för att hans ”återfall” i dåliga vanor kanske skulle trigga en neråtspiral, men så har det inte alls blivit. Fysiskt sett resulterade det slagsmålet i en hel del blåmärken, sprucket ögonbryn och väldigt svullna läppar.
Det verkar finnas en dominoeffekt när det gäller slagsmål, för vi hade tre till samma dag. Inte alls samma drama, utan alla tog slut väldigt snabbt, men det känns ändå konstigt hur vi kan gå från att vanligtvis inte ha några slagsmål till att ha fyra samma dag. Någon som vet om det faktiskt finns någon psykologisk förklaring?
Nu måste jag verkligen sova, ligger i min säng och skriver det här på min bärbara. Imorgon blir sista lediga dagen innan vi börjar jobba och jag har fortfarande en hel del jag borde fixa. Saknar er alla, kram!
1 kommentar:
Intressant film! Jättekul att se och höra lite om ditt projekt :)
Skicka en kommentar