Det har hant manga saker de senaste veckorna.
- Fyllde ett ar i Honduras igar
- Lovisa akte till Sverige i mandags
- Tre spanska volontarer har akt och tva nya har kommit
- Tre av de aldsta killarna har stuckit, en av dem jagas av polisen for att ha brutit sig in i sin gudmors hus och stulit 15 000 lempiras. Det har kommer att vara hans andra gang i fangelse, plus att han setts med bade vapen och droger den senaste veckan, sa han kan nog se fram emot ett fangelsestraff pa runt 3 ar eller sa. Sjukt synd, for han ar en valdigt bra kille trots allt. Den har harvan har forresten ocksa fatt mig att inse hur stord polisen i det har landet ar - de kommer inte nar vi ringer och sager att han har atervant till projektet sa att det enda de behover gora ar att komma och anhalla honom, sedan nar det val far fatt i honom igen stanger de in honom med handklovar i en bil och gar darifran. Han oppnar bilen, hoppar ut och springer ivag med handklovarna pa. Sedan borjar de skjuta efter honom. Nu letar de inte efter honom langre ens, for den tid under vilken de far soka har gatt ut. Sa nu har han setts i narheten med vapen och droger, tillsammans med nagra kompisar fran kriminella gang. Det ar det varsta med det har jobbet, nar vi tappar killar och far inse att vi forlorat.
- Tva nya smakillar har kommit
- Leigh Anne har fatt en spricka i foten och far hoppa runt pa kryckor i tre veckor
- Alla vi volontarer stannar pa Horizontes i helgen, trots att vi har ledigt. Eller pa sondag aker vi antagligen en svang till Lago de Yojoa, en sjo i narheten
- Just nu ar vi en massa volontarer pa Horizontes, runt 10 st. Det ar skont att ha lite mindre att gora for ett tag, aven om det mesta rullar pa i samma tempo som vanligt. Och sjalvklart valdigt roligt att traffa nytt folk
- Vi har borjat forbereda for att gora en teater med nagra av killarna for "Barnens dag", Leigh Anne och jag. Har firas Barnens dag med dunder och brak
Saknar er, kram!
fredag 20 augusti 2010
onsdag 4 augusti 2010
måndag 28 juni 2010
Imorn kommer Leighanne, tjejen fran USA som jobbade pa Horizontes fram till december. Jag ar i Teguc nu, vi avslutade ett lager med ICYE idag i narheten och jag stannar har tills imorn for att ta emot henne pa flygplatsen. Ska bli helt underbart roligt att hon kommer, hon har saknats mycket. Speciellt upskattat att hon kommer nu i och med att Lovisa har bestamt sig for att aka hem i augusti anda, och alla vet val att man blir galen om man ar ensam tjej pa Horizontes. Jag har fortfarande bestamt mig for att jag stannar till nagon gang i februari nasta ar, vilket forresten gjorde att det har avslutningslagret vi hade nu kandes lite halvskumt med alla diskussioner kring hemresa till sina lander.
Pa torsdag aker jag och Leighanne ivag och reser, till Guatemala och sodra Mexico ar planen. Vi blir borta i tva-tre veckor tror jag, beror pa hur mycket pengar som gar. Behover verkligen lite semester nu, om jag ska orka jobba i ett halvar till.
Pa Horizontes hander som ni sakert forstar alltid saker - vissa hittas rokande marijuana, tas fast for snatteri, far bli ivagtagna av polisen och sa vidare. Det blir helt enkelt till att lara sig hantera manga olika saker nar man jobbar har. Som tur ar finns alltid de dar stunderna som gor det vart allt slit, som nar det ar mors dag till exempel och jag av tolvarige Victor Daniel far en teckning av en mamma och ett barn med glitter pa, och han sager att jag ar den som far den for att jag ar den enda han kallar mamma.
Och forresten - du som ar den svenska volontar som ska komma hit i host, skulle du kunna ge mig din mejladress? Skulle vilja tipsa dig om nagra saker.
Saknar er alla, kram!
Pa torsdag aker jag och Leighanne ivag och reser, till Guatemala och sodra Mexico ar planen. Vi blir borta i tva-tre veckor tror jag, beror pa hur mycket pengar som gar. Behover verkligen lite semester nu, om jag ska orka jobba i ett halvar till.
Pa Horizontes hander som ni sakert forstar alltid saker - vissa hittas rokande marijuana, tas fast for snatteri, far bli ivagtagna av polisen och sa vidare. Det blir helt enkelt till att lara sig hantera manga olika saker nar man jobbar har. Som tur ar finns alltid de dar stunderna som gor det vart allt slit, som nar det ar mors dag till exempel och jag av tolvarige Victor Daniel far en teckning av en mamma och ett barn med glitter pa, och han sager att jag ar den som far den for att jag ar den enda han kallar mamma.
Och forresten - du som ar den svenska volontar som ska komma hit i host, skulle du kunna ge mig din mejladress? Skulle vilja tipsa dig om nagra saker.
Saknar er alla, kram!
måndag 7 juni 2010
Jag har tyfoid feber (salmonella) och blasor i handerna efter att ha klippt gras med machete. Pa onsdag aker vi till Sushi (Suchitoto stavas det?) i El Salvador, jag, Thierry och en ny volontar. Forra helgen akte jag med en gringo till Copan, Santa Rosa de Copan och Gracias. Och nagon gang, ja nagon gang far jag nog anda tid att skriva mer har.
Kram!
söndag 16 maj 2010
Det hander saker sa fort har, tiden gar verkligen hur snabbt som helst. Skulle vara sa skont att kunna trycka pa paus ibland, for det kanns som att dagarna bara flyger ivag. Kan inte minnas senast jag var uttrakad.
Lovisas pappa har kommit hit nu, sa hon ar i Copan med honom sedan i fredags. Blir borta till nasta tisdag tror jag. Den har helgen var var lediga helg, sa jag akte till Teguc i fredags och var med pa Laureens avskedskvall och foljde med henne till flygplatsen i lordags. Hon akte till Frankrike en manad tidigare an vad hon egentligen hade tankt, pa grund av sakerhetsproblem med hennes projekt. Hangde kvar lite i Teguc sen med en gringo som jag traffade nar vi var ut pa fredagskvallen och kom hit till Comayagua igarkvall. Idag har jag varit in till centrum och kollat ogonen (hittade en valdigt bra optiker) och sen sovit och stadat.
Apropa att det hander mycket saker har har den japanska volontaren slutat komma hit (hon ar orolig over sin sakerhet har i Honduras) och han den dar killen har pa projektet som har riktigt stora problem har varit hos polisen och vant. Hogsta chefen ringde till polisen och bad dem hamta killen nar han hade slagit till sin mamma och sparkat sin lillasyster (max 8 ar gammal). Nagon dag tidigare hade dessutom Lovisa och jag varit tvungna att ta ifran honom en kniv som han sa att han skulle ta sjalvmord med. Nu ar han i alla fall har pa projektet igen och verkar ha lugnat ner sig, far hoppas att han bara var inne i en dalig period.
Vi har haft ratt mycket firande for mors dag, har var det forra helgen. Foton fran den dagen och fran en mandag nar jag fick aka runt med hogsta chefen till fattiga familjer i Comayagua som han hjalper finns pa http://se.fotoalbum.eu/hannamodin.
I juli kommer vi att ha en manads semester och vi funderar pa att kanske aka till nagra lander i Sydamerika. Skulle isafall vara Lovisa, jag, den franske volontaren och en amerikansk volontar som ska komma tillbaka till Horizontes i juni. Far se hur det blir, for Sydamerika ska visst vara ratt dyrt. Planen, for att spara pengar, ar att ta buss ner till Panama och sen baten over till Colombia.
Saknar er allihopa, kram!
lördag 1 maj 2010
Johanna och Paulina ar och halsar pa gen, de kom igar och stannar till imorn. Toppenroligt att traffas igen och hora deras resehistorier, de ar nagot utover det vanliga kan man saga. Lovisa och jag har ledigt, sa dag har vi fyra vandrat runt i centrum idag och fikat valdigt lange. Just nu sitter vi i ett internetcafé i en mall.
Pa Horiozontes ar det fullt upp som vanligt, vi tranar infor mors dag som vi ska fira nasta lordag. Lovisa och jag gor en sang med los pequeñosar, Eddy (educador) och jag gor en dans med los medianos, Lovisa tranar en lat pa gitarr med nagra mayores, Thierry forbereder en pjas med los pequeños och los mayores haller pa att skriva dikter som de ska lasa upp.
Det har kommit en ny volontar till Horizontes, en tjej fran Japan som ska stanna i tva ar. Hon heter Saya och ar 23 ar tror jag, valdigt trevlig. Bor inte pa Horizontes, utan i ett hus i stan, i och med att det ar hennes organisations regler for de som jobbar pa Horizontes.
For nagon vecka sen fick en av los mayores tillbringa natten i fangelse, han hade rymt och stuckit till Comayaguas huligangan som hanger vid stadion och slass. Honom har vi ofta mycket problem med, han har riktiga problem (de gjorde en undersokning av hans hjarna och kom fram till att den inte ar som den borde vara) och skulle egentligen behova professionell hjalp. Problemet ar bara att hans mamma inte har rad att betala for att han ska fa professionell hjalp, sa slutar vi ta emot honom pa Horizontes skulle det betyda att han gar tillbaka till de kriminella gang dar han var forut. De har kopt lite lugnande tabletter till honom nu i alla fall, efter rekommendation fran doktorn han gjorde undersokningen hos, sa vi far se hur det fungerar med dem. Fungerar det inte med dem vet jag inte hur vi kan gora, for just nu forsamras bara hans beteende med tiden kanns det som och han ar valdsam mot de andra barnen.
Den senaste tiden, speciellt forra veckan, har jag haft ordentligt med diskussioner med olika manniskor pa Horizontes. Tog ifran min favoritmayor sin mobil (det ar forbjudet for dem att ha mobiler pa Horizontes) och han blev jattearg och skrev en lapp till mig dar det stod att han aldrig mer kommer att prata med mig. I slutet stod det "jag ar ledsen, men sahar ar vi honduraner". Nu ar allt som vanligt igen, de ar valdigt mycket upp och ner de dar killarna. Hade rejala diskussioner med kocken och med en annan educador ocksa, kocken for att han inte gjorde sitt jobb riktigt och med en educador for att jag berattade for Don Goyo nar han kallat ett av barnen for bogjavel och han alltsa fick en utskallning.
Helgen i El Salvador var helt underbar, en blandning av god mat, mycket somn (vi bodde i hangmattor bade dag och natt), pool och helt underbar strand. Hade inte kunnat vara battre, helt enkelt.
I mandags fick jag aka med Goyo och knappa kort pa olika familjer som han hjalper och pa en forskola som han startat upp. Fotona kommer snart upp har pa bloggen eller facebook eller annan sida, ska lagga upp dem nasta vecka.
Det hander alltid mycket har, har inte minne nog for att komma ihag allt jag bor skriva om. Nasta mandag kommer Lovisas pappa har jag for mig, och han ska ta med skypeutrustning, sa da kommer jag kunna ringa till folk igen. Saknar att prata med er, kram!
Pa Horiozontes ar det fullt upp som vanligt, vi tranar infor mors dag som vi ska fira nasta lordag. Lovisa och jag gor en sang med los pequeñosar, Eddy (educador) och jag gor en dans med los medianos, Lovisa tranar en lat pa gitarr med nagra mayores, Thierry forbereder en pjas med los pequeños och los mayores haller pa att skriva dikter som de ska lasa upp.
Det har kommit en ny volontar till Horizontes, en tjej fran Japan som ska stanna i tva ar. Hon heter Saya och ar 23 ar tror jag, valdigt trevlig. Bor inte pa Horizontes, utan i ett hus i stan, i och med att det ar hennes organisations regler for de som jobbar pa Horizontes.
For nagon vecka sen fick en av los mayores tillbringa natten i fangelse, han hade rymt och stuckit till Comayaguas huligangan som hanger vid stadion och slass. Honom har vi ofta mycket problem med, han har riktiga problem (de gjorde en undersokning av hans hjarna och kom fram till att den inte ar som den borde vara) och skulle egentligen behova professionell hjalp. Problemet ar bara att hans mamma inte har rad att betala for att han ska fa professionell hjalp, sa slutar vi ta emot honom pa Horizontes skulle det betyda att han gar tillbaka till de kriminella gang dar han var forut. De har kopt lite lugnande tabletter till honom nu i alla fall, efter rekommendation fran doktorn han gjorde undersokningen hos, sa vi far se hur det fungerar med dem. Fungerar det inte med dem vet jag inte hur vi kan gora, for just nu forsamras bara hans beteende med tiden kanns det som och han ar valdsam mot de andra barnen.
Den senaste tiden, speciellt forra veckan, har jag haft ordentligt med diskussioner med olika manniskor pa Horizontes. Tog ifran min favoritmayor sin mobil (det ar forbjudet for dem att ha mobiler pa Horizontes) och han blev jattearg och skrev en lapp till mig dar det stod att han aldrig mer kommer att prata med mig. I slutet stod det "jag ar ledsen, men sahar ar vi honduraner". Nu ar allt som vanligt igen, de ar valdigt mycket upp och ner de dar killarna. Hade rejala diskussioner med kocken och med en annan educador ocksa, kocken for att han inte gjorde sitt jobb riktigt och med en educador for att jag berattade for Don Goyo nar han kallat ett av barnen for bogjavel och han alltsa fick en utskallning.
Helgen i El Salvador var helt underbar, en blandning av god mat, mycket somn (vi bodde i hangmattor bade dag och natt), pool och helt underbar strand. Hade inte kunnat vara battre, helt enkelt.
I mandags fick jag aka med Goyo och knappa kort pa olika familjer som han hjalper och pa en forskola som han startat upp. Fotona kommer snart upp har pa bloggen eller facebook eller annan sida, ska lagga upp dem nasta vecka.
Det hander alltid mycket har, har inte minne nog for att komma ihag allt jag bor skriva om. Nasta mandag kommer Lovisas pappa har jag for mig, och han ska ta med skypeutrustning, sa da kommer jag kunna ringa till folk igen. Saknar att prata med er, kram!
torsdag 15 april 2010
lördag 3 april 2010
Vi ar i Copan igen, Lovisa och jag tillsammans med Johanna och Paulina. Hur roligt som helst att de ar har och halsar pa, vi har haft en toppenvecka tillsammans. Har varit stoort roligt, synd att vi maste skiljas imorn. De kom den 25 mars och var med oss pa Horizontes i helgen och sen akte vi hit till Copan i mandags. Jag och Lovisa har haft hela veckan ledigt, jobbade bara tva dagar pa lovet. Och det har varit saaa skont att stanna i Copan hela veckan, inte flanga runt till en massa olika stallen.
Lite saker som har hant (har inte lust att sitta vid datorn sa lange sa nu gor jag en sammanfattning):
- Lovisa och nagra kompisar till Juan Carlos (educador) gav en konsert forra fredagen pa Horizontes. En massa av killarnas favoritlatar och manga sjong med for fulla muggar, heelt underbar stamning.
- Vi skickade ivag tva mayores att kopa film och popcorn i sondags nar bara vi tva jobbade och hade sen filmmyskvall pa madrasser i tv-rummet. Sag Pans Labyrint, som de akte runt halva Comayagua for att hitta. Mysig kvall och roligt med en bra film for en gangs skull.
- Har sett mayaruinerna for tredje gangen (det har ar forresten fjarde gangen jag ar i Copan). Borjar kanna folket har nu.
- Vart hotell ar jattebra, vi bor i sovsal tillsammans med ett tyskt par och betalar 120 lempiras/natt (ca 50 kr). Dessutom jattesnallt par som ager hotellet, som hjalpt oss ratt mycket med olika grejer.
- Vi har akt till heta kallor och till ett vattenfall, Johanna och Paus har dessutom provat pa canopy.
- Hoppade fran en klippkant ner i vattenfallet, 10-15 meter ungefar. Adrenalinkick till tusen, helt underbart. Och vi hade gjort en deal, jag och Johanna och tva killar som vi traffade dar, om att den som inte hoppade skulle fa bjuda de andra tre pa middag. Sa det blev gratismiddag for mig och de tva killarna, Johanna hoppade inte (vilket val egentligen bevisar att hon ar den av oss som har nat i skallen, det var lite galet).
- Imorn bar det av till Horizontes igen, aker harifran kl 7 pa morgonen.
- En av de aldsta killarna har kidnappat Belinda, som var educadora forut pa Horizontes med som slutade efter jul. Polisen tog dem i La Paz, ungefar 45 minuter fran Comayagua. De hade tydligen haft en karleksrelation sen flera manader. Just nu vet vi inte sa mycket mer, allt hande medan vi var har i Copan. En sak ar saker, Horizontesdraman upphor helt enkelt aldrig att forvana.
Hoppas att ni har det bra, kram!
fredag 19 mars 2010
Jag har en blogg? En serio? Nastan nytt rekord det har med snart en manad utan att skriva. Oops.
Allt ar valdigt bra har, foraldrarna har kommit, varit har och akt. Valdigt bra semester som jag far beratta mer om en annan gang. I det har blogginlagget tankte jag mest bara meddela att jag fortfarande lever, har det valdigt bra och forresten ar i Copan just nu. Och att vi ar i Copan Lovisa och jag innebar att vi kan ata valdigt god mat, vilket ar helt underbart efter ytterligare valdigt mycket Horizontesbonor. Alltid bonor, bonor och bonor, ska nagon stjala annu mer fran Horizontes skulle det garna fa vara just bonsacken. Och kanske byta ut den mot massa pasta. Ah, seria tan rico.
For ovrigt langtar jag mycket tills Johanna och Paulina kommer och halsar pa och funderar en hel del over framtiden efter Horizontes, vilket kommer att bli en ratt hard not att knacka.
Saknar er, kram!
Allt ar valdigt bra har, foraldrarna har kommit, varit har och akt. Valdigt bra semester som jag far beratta mer om en annan gang. I det har blogginlagget tankte jag mest bara meddela att jag fortfarande lever, har det valdigt bra och forresten ar i Copan just nu. Och att vi ar i Copan Lovisa och jag innebar att vi kan ata valdigt god mat, vilket ar helt underbart efter ytterligare valdigt mycket Horizontesbonor. Alltid bonor, bonor och bonor, ska nagon stjala annu mer fran Horizontes skulle det garna fa vara just bonsacken. Och kanske byta ut den mot massa pasta. Ah, seria tan rico.
For ovrigt langtar jag mycket tills Johanna och Paulina kommer och halsar pa och funderar en hel del over framtiden efter Horizontes, vilket kommer att bli en ratt hard not att knacka.
Saknar er, kram!
måndag 22 februari 2010
Nu ar vi tillbaka efter en valdigt lugn och skon helg i ett hus pa en apelsinfarm uppe i narmaste berget har i Comayagua. Hoizontes directora ager huset och lanar ibland ut det till centrets volontarer nar hon sjalv inte bor dar. Perfekt stalle for att vila, helt underbart med fina solnedgangar, god mat och utsikt over Comayaguadalen. Och tystnad, som man kan sakna tystnad utan att riktigt marka det. Pa Horizontes ar det nastan aldrig tyst. Jag, Lovisa och den franska vicedirektoren for dit tillsammans i fredags och kom hem igar. Igar var forresten forsta natten den har veckan jag inte dromde om hastar. Och jag som trodde att abstinensen skulle ge med sig, det gor den visst inte.
Det ar lugnare har pa Horizontes nu, i och med att pequeños och medianos ar i skolan pa formiddagarna och mayoreserna ar dar pa eftermiddagarna. Lovisa och jag har bara tva engelskalektioner per vecka och utover det bara apoyo escolar,
Nu maste jag ga, det ringdes i klockan och vi ska ata. Kram!
Det ar lugnare har pa Horizontes nu, i och med att pequeños och medianos ar i skolan pa formiddagarna och mayoreserna ar dar pa eftermiddagarna. Lovisa och jag har bara tva engelskalektioner per vecka och utover det bara apoyo escolar,
Nu maste jag ga, det ringdes i klockan och vi ska ata. Kram!
fredag 12 februari 2010
Lite saker:
- fem nya barn har kommit hit, tre forsvunnit
- tva av de nya har aids
- om en av de som forsvunnit harifran (han rymde) och som jag hade mycket kontakt med sager de flesta nu att han ar forlorad, att det inte finns mer hopp. sant ar tungt
- skolan har borjat efter fyra (mer?) manaders lov
- jag blev precis klar med fixningen av skoluniformerna i tid
- ungefar halva Horizontes vill att jag ska fixa alla deras klader, i och med att jag ar den enda pa det har stallet som kan sy
- vi haller pa att lara pequeños och medianos att sjunga The man in the mirror pa engelskalektionerna
- har blanagel sen i eftermiddag da tva av mayoreserna slogs och jag gick mellan
- langtar tills mina foraldrar kommer hit (det borjar verkligen dra ihop sig)
- ar valdigt valdigt trott men lycklig efter dagar med alldeles for mycket att gora och for lite tid
Kram!
- fem nya barn har kommit hit, tre forsvunnit
- tva av de nya har aids
- om en av de som forsvunnit harifran (han rymde) och som jag hade mycket kontakt med sager de flesta nu att han ar forlorad, att det inte finns mer hopp. sant ar tungt
- skolan har borjat efter fyra (mer?) manaders lov
- jag blev precis klar med fixningen av skoluniformerna i tid
- ungefar halva Horizontes vill att jag ska fixa alla deras klader, i och med att jag ar den enda pa det har stallet som kan sy
- vi haller pa att lara pequeños och medianos att sjunga The man in the mirror pa engelskalektionerna
- har blanagel sen i eftermiddag da tva av mayoreserna slogs och jag gick mellan
- langtar tills mina foraldrar kommer hit (det borjar verkligen dra ihop sig)
- ar valdigt valdigt trott men lycklig efter dagar med alldeles for mycket att gora och for lite tid
Kram!
torsdag 28 januari 2010
Sitter pa ett internetcafé i centrum, Lovisa och jag lyckades fixa sa att vi fick tre timmar ledigt idag sa att vi kunde kopa lite saker vi behover. Har inte bloggat pa pinsamt lange igen - 20 dagar sen sist? Nagot av det som har hant ar i alla fall att vi akte pa camp med ICYE (mittencampen), jobbade helt vansinnigt mycket ett tag, var sjuk (horde bara med ett ora, ont i halsen, huvud, mage, hosta etc. och ater fortfarande antibiotika och antiinfluensamedicin) och det har kommit tva nya volontarer (fran Tyskland och Schweiz) som ska vara har i en manad.
Jag har ocksa funderat valdigt mycket, for det ar sa att jag tanker forsoka ordna sa att jag kan stanna ett halvar till, och alltsa bli har till i februari nasta ar. Sa jag har funderat, pa om det ar ratt sak att gora eller om det ar egoistiskt av mig. Och da menar jag egoistiskt i ett helt annat hanseende an att det saklart inte ar egoistiskt att jobba pa honduranskt barnhem utan lon, utan jag tanker att det kanske ar egoistiskt mot er darhemma. Mot er som jag saknar. Planen var att jag kommer hem i augusti, men jag har fastnat sa for det har stallet och det har livet som vi har har ar helt beroendeframkallande. Att aka hem i augusti kanns alldeles pa tok for snart, isafall har snart halva tiden gatt. Lovisa stannar troligtvis ocksa, och Leighanne (den amerikanska volontaren som blev tvungen att aka hem) tanker forsoka jobba ihop tillrackligt med pengar for att kunna vara har med oss sista halvaret.
Maste ga nu, tiden rinner ivag och vi ska snart vara tillbaka pa Horizontes. Kram!
Jag har ocksa funderat valdigt mycket, for det ar sa att jag tanker forsoka ordna sa att jag kan stanna ett halvar till, och alltsa bli har till i februari nasta ar. Sa jag har funderat, pa om det ar ratt sak att gora eller om det ar egoistiskt av mig. Och da menar jag egoistiskt i ett helt annat hanseende an att det saklart inte ar egoistiskt att jobba pa honduranskt barnhem utan lon, utan jag tanker att det kanske ar egoistiskt mot er darhemma. Mot er som jag saknar. Planen var att jag kommer hem i augusti, men jag har fastnat sa for det har stallet och det har livet som vi har har ar helt beroendeframkallande. Att aka hem i augusti kanns alldeles pa tok for snart, isafall har snart halva tiden gatt. Lovisa stannar troligtvis ocksa, och Leighanne (den amerikanska volontaren som blev tvungen att aka hem) tanker forsoka jobba ihop tillrackligt med pengar for att kunna vara har med oss sista halvaret.
Maste ga nu, tiden rinner ivag och vi ska snart vara tillbaka pa Horizontes. Kram!
onsdag 6 januari 2010
Tips: börja ladda den här filmen nu innan du börjar läsa, för den är väldigt bra men tar mycket tid att ladda. Handlar om projektet och livet här i Honduras.
Honduras känns alltmer som hemma ju mer tiden går. Nu, efter snart fem månader i Honduras, har det här landet minst lika stor plats i mitt hjärta som Sverige. Och det känns lite jobbigt att det nästan bara är sju månader kvar. Att vi har passerat de för mig största milstolparna – jul och nyår – har gjort att jag börjat tänka mer på hur otroligt fort tiden går. Känns som att allt är inställt på snabbspolning när jag egentligen skulle vilja ha slow motion. Självklart saknar jag er därhemma, särskilt såhär när det har varit jul och allt, men det som jag får vara med om här är något väldigt speciellt som jag inte vill lämna än på ett tag.
Lovisa och jag har pratat rätt mycket om hur Horizontes har förändrat våra framtidsplaner på sista tiden, och vi är båda överens om att projektet har stökat till rejält. Jag har varit rätt säker på att jag först vill hem och jobba och sen flytta till Berlin eller Wien och plugga språk och internationella relationer, men nu vet jag inte riktigt längre. Jag känner inte för att vara borta så lång tid från livet jag har här. Beroendeframkallande, det här projektet och Honduras.
När det gäller uppdateringar om vad som har hänt den senaste tiden har jag som vanligt en hel del att berätta om. I förrgår kom vi hem från en vecka på Utila, en av Bay Islands vid norra kusten. Utila är en typisk såndär karibisk ö som man ser på vykort, med undantag för att det inte finns speciellt många fina stränder. Vi bodde tillsammans med de flesta av de andra volontärerna som är i Honduras med ICYE i två lägenheter i största och enda staden på Utila. Fem dollar per natt och en hyresvärd som var känd på ön som Crazy Martin.
Utila är den billigaste av Bay Islands och dessutom en av världens billigaste platser att fixa dykarlicens på. Med andra ord – där fanns mängder av backpackers och dykarfantaster. Vi träffade under veckan många intressanta och roliga människor och det är helt enkelt väldigt roligt att höra andras berättelser om resor med mera. Det blir såndär speciell gemenskap mellan alla resande, speciellt när man är i en världsdel som inte är alldeles överbefolkad av turister.
Under veckan hyrde vi bland annat cyklar och utforskade en del av ön, åkte på båtutflykt för att simma med valhajar (som vi dock inte hittade, hittade bara en massa sjösjuka istället) och snorklade i barriärrev där vi såg en vattensköldpadda och Steffi såg en liten haj. Vi besökte även en pytteliten ö med fiskeby, jag råkade få privat hästtur till högsta utsiktspunkten på ön (å som jag saknar hästarna, som jag saknar Victor) och vi åt hur mycket som helst (fick äntligen tag i margarin, så jag friterade allt och min vecka var alltså allt annat än nyttig). Och vi dansade hela veckan, som vi har dansat. Nätterna var dans på träbryggorna som hör till barerna och nattbad på vägen hem. På nyår dansade vi tills solen gick upp och lite till, inte helt fel att börja 2010 med en av de vackraste soluppgångar jag sett.
Vill ni se bilder från Utila kan ni antingen kolla på Lornas bilder på facebook (jag är taggad, så de är inte så svåra att hitta) eller så kan ni vänta till efter den här helgen, för då ska jag nog få bilder från Steffi. Min lillkamera blev ju stulen, och den bra svarta vill jag inte ta med mig när vi reser, så jag har inte några egna bilder från Utila.
Nyår firade vi alltså på Utila, men jul firades här på projektet. Inga av killarna var här på själva julafton, alla firade hos familj, släktingar eller någon annan sorts anhöriga, så det blev bara jag, Lovisa och den franska volontären som firade tillsammans. Väldigt trevlig kväll i vilket fall, med fransk förrätt, svensk varmrätt (Lovisa och jag lagade kanelpotatis, köttbullar, svampsås och äppelsallad) och fransk efterrätt. Mm-mm-mm.
Tidigare under dagen på julafton (eller Noche Buena som de säger här) fick vi reda på att det varit inbrott i Hogar nuevo, det mayoreshus som ligger alldeles utanför projektets murar. Tydligen visste alla vem som brutit sig in, han har bott på projektet förut men hamnat i drogberoende och börjat stjäla sedan han lämnat projektet. Tidigt på juldagen fick vi sedan höra att han natten mellan julafton och juldagen blivit attackerad av några män med machetes, som ville hämnas på honom eftersom han stulit från dem också. Han avled senare under juldagen, när de skulle flytta honom till ett sjukhus i Teguc. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan skriva om det här, mer än att det är väldigt sorgligt.
Honduras har en av världens absolut högsta death rates (dödsstatistik?); ~55/100 000 invånare (har jag för mig) mördas varje månad. I Sverige skulle jag bli förvånad om siffran är högre än 5. Varje dag finns här flera uppslag dödade personer i tidningen. Laureen, fransk volontär som jobbar med gatubarn i Teguc, får varje vecka gå till bårhuset för att se om några av ”hennes” barn har dött. Och alltså, det är nog nästan mer ovanligt att inte ha någon anhörig som blivit mördad eller sett någon mördas eller mördad än det är att inte ha det om man bor här.
Det var länge sedan jag skrev något om politiken i Honduras nu förresten. Valen var i november, så nu tillsätts snart den nye presidenten; Pepe. Han är också skit tydligen, vill införa dödsstraff i Honduras och är väldigt konservativ. Finns alla möjliga konspirationsteorier kring honom, att han skulle ha varit med om att anordna en massaker med mera, vilket man får hoppas inte är sant. Med tanke på det här landets politiska skick är det dock inte helt orimligt.
Fredagen innan jul, dagen innan de flesta killarna åkte till sina familjer, hade vi en julmiddag med två teatrar, gitarrspelande, dans, akrobatik och lite ploj från några lärare. De saker som jag varit inblandad i var en teater (Una navidad en el Polo Norte, En jul på Nordpolen) och en dans tillsammans med pequeñosarna. Teatern hade vi behövt mer tid att öva på, men de gjorde det väldigt bra ändå och nästan alla kom ihåg alla sina repliker. Bra gjort med tanke på att teatern var nästan tjugo minuter lång. Och vi hade lätt fränaste tomten någonsin – trettonårige Luis i mössa, skägg, kuddar innanför tröjan och sina röda converseskor som han fått av Leighanne innan hon åkte. Dansen med pequeñosarna har Lovisa och jag jobbat tillsammans med – de dansade till Michael Jacksons Thrillersång utklädda till zombies (förutom en, som var Michael Jackson). Dansen blev sanslöst bra och gjorde succé.
Förlåt för mitt avkortade inlägg förresten, och för att jag aldrig skrev klart det. Vad jag skulle berätta om var i alla fall de slagsmål som ägde rum den där måndagen i början av december. Två mayores, som verkligen hatar varandra och vanligtvis helt enkelt undviker varandra, bestämde sig för att göra upp på den fotbollsplan som ligger längst ner och vanligtvis bara används när vi har turneringar. De började slåss där, upptäcktes och flyttade sig sedan upp mot centrala delen av projektet. Ena killen var så arg att han skakade och grät och sa ”jag ska döda honom, jag ska döda honom”. När vi pratat med honom om det efteråt minns han inget av det, så han verkar ha tappat kontrollen över sig själv så fullständigt att han till och med fick minnesluckor. Den killen är en av de trevligaste vanligtvis, och förhållandevis mogen. Tydligen var han tidigare den absolut värsta på projektet, men har bättrat sig otroligt på sista tiden och är nu en av de mest stabila och ansvarsfulla. Vi oroade oss ett tag för att hans ”återfall” i dåliga vanor kanske skulle trigga en neråtspiral, men så har det inte alls blivit. Fysiskt sett resulterade det slagsmålet i en hel del blåmärken, sprucket ögonbryn och väldigt svullna läppar.
Det verkar finnas en dominoeffekt när det gäller slagsmål, för vi hade tre till samma dag. Inte alls samma drama, utan alla tog slut väldigt snabbt, men det känns ändå konstigt hur vi kan gå från att vanligtvis inte ha några slagsmål till att ha fyra samma dag. Någon som vet om det faktiskt finns någon psykologisk förklaring?
Nu måste jag verkligen sova, ligger i min säng och skriver det här på min bärbara. Imorgon blir sista lediga dagen innan vi börjar jobba och jag har fortfarande en hel del jag borde fixa. Saknar er alla, kram!
Horizontes al Futuro: El proyecto from Iosu López on Vimeo.
Honduras känns alltmer som hemma ju mer tiden går. Nu, efter snart fem månader i Honduras, har det här landet minst lika stor plats i mitt hjärta som Sverige. Och det känns lite jobbigt att det nästan bara är sju månader kvar. Att vi har passerat de för mig största milstolparna – jul och nyår – har gjort att jag börjat tänka mer på hur otroligt fort tiden går. Känns som att allt är inställt på snabbspolning när jag egentligen skulle vilja ha slow motion. Självklart saknar jag er därhemma, särskilt såhär när det har varit jul och allt, men det som jag får vara med om här är något väldigt speciellt som jag inte vill lämna än på ett tag.
Lovisa och jag har pratat rätt mycket om hur Horizontes har förändrat våra framtidsplaner på sista tiden, och vi är båda överens om att projektet har stökat till rejält. Jag har varit rätt säker på att jag först vill hem och jobba och sen flytta till Berlin eller Wien och plugga språk och internationella relationer, men nu vet jag inte riktigt längre. Jag känner inte för att vara borta så lång tid från livet jag har här. Beroendeframkallande, det här projektet och Honduras.
När det gäller uppdateringar om vad som har hänt den senaste tiden har jag som vanligt en hel del att berätta om. I förrgår kom vi hem från en vecka på Utila, en av Bay Islands vid norra kusten. Utila är en typisk såndär karibisk ö som man ser på vykort, med undantag för att det inte finns speciellt många fina stränder. Vi bodde tillsammans med de flesta av de andra volontärerna som är i Honduras med ICYE i två lägenheter i största och enda staden på Utila. Fem dollar per natt och en hyresvärd som var känd på ön som Crazy Martin.
Utila är den billigaste av Bay Islands och dessutom en av världens billigaste platser att fixa dykarlicens på. Med andra ord – där fanns mängder av backpackers och dykarfantaster. Vi träffade under veckan många intressanta och roliga människor och det är helt enkelt väldigt roligt att höra andras berättelser om resor med mera. Det blir såndär speciell gemenskap mellan alla resande, speciellt när man är i en världsdel som inte är alldeles överbefolkad av turister.
Under veckan hyrde vi bland annat cyklar och utforskade en del av ön, åkte på båtutflykt för att simma med valhajar (som vi dock inte hittade, hittade bara en massa sjösjuka istället) och snorklade i barriärrev där vi såg en vattensköldpadda och Steffi såg en liten haj. Vi besökte även en pytteliten ö med fiskeby, jag råkade få privat hästtur till högsta utsiktspunkten på ön (å som jag saknar hästarna, som jag saknar Victor) och vi åt hur mycket som helst (fick äntligen tag i margarin, så jag friterade allt och min vecka var alltså allt annat än nyttig). Och vi dansade hela veckan, som vi har dansat. Nätterna var dans på träbryggorna som hör till barerna och nattbad på vägen hem. På nyår dansade vi tills solen gick upp och lite till, inte helt fel att börja 2010 med en av de vackraste soluppgångar jag sett.
Vill ni se bilder från Utila kan ni antingen kolla på Lornas bilder på facebook (jag är taggad, så de är inte så svåra att hitta) eller så kan ni vänta till efter den här helgen, för då ska jag nog få bilder från Steffi. Min lillkamera blev ju stulen, och den bra svarta vill jag inte ta med mig när vi reser, så jag har inte några egna bilder från Utila.
Nyår firade vi alltså på Utila, men jul firades här på projektet. Inga av killarna var här på själva julafton, alla firade hos familj, släktingar eller någon annan sorts anhöriga, så det blev bara jag, Lovisa och den franska volontären som firade tillsammans. Väldigt trevlig kväll i vilket fall, med fransk förrätt, svensk varmrätt (Lovisa och jag lagade kanelpotatis, köttbullar, svampsås och äppelsallad) och fransk efterrätt. Mm-mm-mm.
Tidigare under dagen på julafton (eller Noche Buena som de säger här) fick vi reda på att det varit inbrott i Hogar nuevo, det mayoreshus som ligger alldeles utanför projektets murar. Tydligen visste alla vem som brutit sig in, han har bott på projektet förut men hamnat i drogberoende och börjat stjäla sedan han lämnat projektet. Tidigt på juldagen fick vi sedan höra att han natten mellan julafton och juldagen blivit attackerad av några män med machetes, som ville hämnas på honom eftersom han stulit från dem också. Han avled senare under juldagen, när de skulle flytta honom till ett sjukhus i Teguc. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan skriva om det här, mer än att det är väldigt sorgligt.
Honduras har en av världens absolut högsta death rates (dödsstatistik?); ~55/100 000 invånare (har jag för mig) mördas varje månad. I Sverige skulle jag bli förvånad om siffran är högre än 5. Varje dag finns här flera uppslag dödade personer i tidningen. Laureen, fransk volontär som jobbar med gatubarn i Teguc, får varje vecka gå till bårhuset för att se om några av ”hennes” barn har dött. Och alltså, det är nog nästan mer ovanligt att inte ha någon anhörig som blivit mördad eller sett någon mördas eller mördad än det är att inte ha det om man bor här.
Det var länge sedan jag skrev något om politiken i Honduras nu förresten. Valen var i november, så nu tillsätts snart den nye presidenten; Pepe. Han är också skit tydligen, vill införa dödsstraff i Honduras och är väldigt konservativ. Finns alla möjliga konspirationsteorier kring honom, att han skulle ha varit med om att anordna en massaker med mera, vilket man får hoppas inte är sant. Med tanke på det här landets politiska skick är det dock inte helt orimligt.
Fredagen innan jul, dagen innan de flesta killarna åkte till sina familjer, hade vi en julmiddag med två teatrar, gitarrspelande, dans, akrobatik och lite ploj från några lärare. De saker som jag varit inblandad i var en teater (Una navidad en el Polo Norte, En jul på Nordpolen) och en dans tillsammans med pequeñosarna. Teatern hade vi behövt mer tid att öva på, men de gjorde det väldigt bra ändå och nästan alla kom ihåg alla sina repliker. Bra gjort med tanke på att teatern var nästan tjugo minuter lång. Och vi hade lätt fränaste tomten någonsin – trettonårige Luis i mössa, skägg, kuddar innanför tröjan och sina röda converseskor som han fått av Leighanne innan hon åkte. Dansen med pequeñosarna har Lovisa och jag jobbat tillsammans med – de dansade till Michael Jacksons Thrillersång utklädda till zombies (förutom en, som var Michael Jackson). Dansen blev sanslöst bra och gjorde succé.
Förlåt för mitt avkortade inlägg förresten, och för att jag aldrig skrev klart det. Vad jag skulle berätta om var i alla fall de slagsmål som ägde rum den där måndagen i början av december. Två mayores, som verkligen hatar varandra och vanligtvis helt enkelt undviker varandra, bestämde sig för att göra upp på den fotbollsplan som ligger längst ner och vanligtvis bara används när vi har turneringar. De började slåss där, upptäcktes och flyttade sig sedan upp mot centrala delen av projektet. Ena killen var så arg att han skakade och grät och sa ”jag ska döda honom, jag ska döda honom”. När vi pratat med honom om det efteråt minns han inget av det, så han verkar ha tappat kontrollen över sig själv så fullständigt att han till och med fick minnesluckor. Den killen är en av de trevligaste vanligtvis, och förhållandevis mogen. Tydligen var han tidigare den absolut värsta på projektet, men har bättrat sig otroligt på sista tiden och är nu en av de mest stabila och ansvarsfulla. Vi oroade oss ett tag för att hans ”återfall” i dåliga vanor kanske skulle trigga en neråtspiral, men så har det inte alls blivit. Fysiskt sett resulterade det slagsmålet i en hel del blåmärken, sprucket ögonbryn och väldigt svullna läppar.
Det verkar finnas en dominoeffekt när det gäller slagsmål, för vi hade tre till samma dag. Inte alls samma drama, utan alla tog slut väldigt snabbt, men det känns ändå konstigt hur vi kan gå från att vanligtvis inte ha några slagsmål till att ha fyra samma dag. Någon som vet om det faktiskt finns någon psykologisk förklaring?
Nu måste jag verkligen sova, ligger i min säng och skriver det här på min bärbara. Imorgon blir sista lediga dagen innan vi börjar jobba och jag har fortfarande en hel del jag borde fixa. Saknar er alla, kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
